fredag, september 06, 2013

Stängt

Så var resan över. Skrivandet och tyckandet på denna sida slutar nu. Har inte för avsikt att längre knappa på om dagspolitiska händelser. Finns ingen längtan längre hos mig att  följa varje steg som tas i den politiska hetluften. Det finns andra ting än politikens potentater att studera; för krig, katastrofer och kretinära mördare står fortfarande i kö att förpesta vår jord men de gör inte till eller från att jag skärskådar dessa skeenden. 

Kommer numera avstå från att läsa och kommentera dagsaktuella artiklar och njuta enbart av litteraturens klokskap. 
Så jag stänger denna blogg lutar mig tillbaka i min fåtölj, låter Kronos styra mig i vilken riktning han vill medan jag fortsätter njuta det som gör livet vackert; ett rött vin från Bekaa-dalen, en kurvig kvinna, en god lammiddag, en bok eller en espresso i ett soligt Riga. 

måndag, september 02, 2013

Pausmusik



Efter det att Liana lämnade SLP så kan jag tyvärr inte längre höra henne sjunga live, och inte för att YouTube gör hennes sångleverans och röstliga ärlighet rättvisa men ett en njutning trots allt. Kan inte svara på vart min kärlek till fadon kom ifrån, men det kan bottna i att jag i fadon har ett alternativ till den radiovänliga rocken, långt från Idol å schlagern. Kan aldrig frälsa någon till min musiksmak, men vägleda, och hoppas någon upptäcker mysteriet och njutningen i det sensuella och det sorgsna som är; Saudade.

onsdag, augusti 28, 2013

Obamas nya bombräder

Jag vet att jag inte skulle skriva så mycket om aktuella händelser utan mer låta bloggen leva som bokblogg. . .men nu när den militära uppbyggnaden i Medelhavet tydligt påvisar att Assads motståndare tänker militärt ingripa i Syrien under täckmantel av ännu en "humanitär intervention" känner jag att sanning behöver uttryckas.
Bilder och videoklipp som har dykt upp efter den påstådda användning av kemiska medel i de östra förorterna i Damaskus är djupt oroande och en grundlig och omfattande utredning av vad som skedde där är absolut nödvändigt. Men det är oroande att de västerländska regeringar som hårdnackat stött anti-regeringsvänliga jihadistsoldater använder detta tillfälle att legitimera användandet av våld mot despotregeringen i Damaskus.

USA, Storbritannien och Frankrike är orubbliga i sina påståenden om att Assad-regeringen och den reguljära armén var gärningsmännen bakom attacken, trots att inget slutgiltigt bevis finns att styrka påståenden. Dessa regeringar verkar vara säkra på att Damaskus är skyldiga på grundval av at de ville förhindra FN:s utredningsgrupp från att besöka platsen, och när utredarna så småningom nådde området, spelar det Väst ingen roll för dem, eftersom de hävdade att den syriska regeringen hade förstört alla bevis för oegentligheter. (Jämförelser med Blixt å Irak uppenbara…) Assads muslimskt militanta motståndare har alltså konstruerat en djupt cynisk och hysterisk politisk berättelse som västerländska ledare nu unisont understödjer.

Det kan uppenbarligen finnas flera skäl till varför Damaskus visade tvekan inför att låta FN: s inspektörer komma åt platsen direkt, den mest uppenbara är att denna attack påstods ha ägt rum i rebellkontrollerade fästen i utkanten av huvudstaden, och att säkerheten för FN-teamet inte kunde garanteras om rebeller anföll dem eller lobbade in fler kemiska vapen under deras besök.

Syriska rebeller har nämligen visat sin fientlighet mot FN-styrkor vid flertalet tidigare tillfällen, regeringsfientliga grupper kidnappade 21 FN: s fredsbevarare i Golanhöjderna i mars och ytterligare fyra fredsbevarare senare i maj. Att FN konvojen nu mycket riktigt besköts av oidentifierade krypskyttar är knappast förvånande och det kan bara ses som ett steg i en serie av åtgärder för att eskalera situationen för att provocera fram en internationell reaktion.

När FN-teamet nu så småningom kom fram tillbrottsplatsen för att samla in bevis och, i motsats till amerikanska påståenden, hävdade FN att det fortfarande var möjligt för expertgruppen att samla in nödvändiga bevis trots den tid som förflutit sedan den påstådda attacken. But then igen, who cares?
Att Assad, som givet allt annat är en smidig diktator, skulle vara så taktiskt och politiskt ologisk har jag svårt att låta mig övertygas om.
Dessa attacker kommer enbart tjäna anti-regeringsvänliga miliser som länge har efterlyst Natos ingripande, liksom den syriska politiska oppositionen som nu plötsligt vägrar att delta i alla planerade Genèveförhandlingar. Dessutom gynnar anklagelser som regimen använt kemiska vapen de internationella motståndarna till Assad, som materiellt och ekonomiskt har understött utländska fundamentalistkombattanter i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Framför allt gynnar användningen av kemiska vapen vapenindustrin, som nu ser ett läge att sälja mer vapen till de fyra amerikanska krigsfartyg med ballistiska missiler som går i läge i östra Medelhavet, redo att skölj över det eviga Damaskus med Tomahawkmissiler , allt med hänvisning till skyddet av civila. Lockheed Martins aktiekurser har dramatiskt stigit sedan nyheten om kemiska vapen attack. . .SAABs följer kanske efter?

Hur som, det finns många avslöjanden som tyder på att anti-regeringsvänliga miliser har tillgång till kemiska vapen och i själva verket är skyldiga till att använda dem. Carla Del Ponte, chef för en FN-undersökningskommission som tittat på användning av kemiska vapen i norra Syrien i slutet av mars uttryckte till och med att bevisningen var starkare för att jihadisterna använde kemiska vapen och inte den syriska regeringen. I maj, fann den turkiska polisen cylindrar av sarin hemma hos en syriska aktivister från den al-Qaida-kopplade Al-Nusra Fronten. I juli lämnade ryska experter rapporter till FN om hur de missiler som används i tidigare attacker med kemiska vapen inte var fabrikstillverkade, och att den kemiska sammansättning man hittat på komponenterna inte var i överensstämmande med vad den syriska militären har.

Den syriska militären har nyligen även upptäckt kemiska vapen i en rebelltunnel i Jobar, inklusive gasmasker tillverkade i USA och kemiska ämnen från Saudiarabien. Rapporter visar också att en före detta högt uppsatt saudiarabiska medlem av al-Nusra Fronten hävdade att gruppen har kemiska vapen i ett tweet.

Avrundar nu med att John Kerry, Laurent Fabius, och William Hague alla skuttar runt å viftar för att militära åtgärder nu kommer att vidtas mot Damaskus trots att det saknas en rättslig grund för åtgärder. Om "humanitär intervention" skulle genomföras, skulle det behöva godkännande från FN: s säkerhetsråd i form av en resolution, men en sådan lösning skulle inte gå eftersom länder som Ryssland tror att denna typ av interventioner skulle kunna användas som en förevändning för att ta bort den lagliga regeringen i Syrien, eftersom det har använts under den senaste tiden i det forna Jugoslavien, Irak och Libyen - alla med massiva missbruk av vapenmakt som har resulterat i betydande civila offer
.
USA, Storbritannien, och Frankrike ser sig själva som rättfärdiga riddare; risk rationalitet och bevis tillförmån för Assad kommer inte att vara tillräckligt för att bryta deras vågsamma och löjeväckande vanföreställningar, dessa stater är ett modernt avantgarde av militantkorporatism och har visat att de söker bara har sina egna geopolitiska mål i sikte.

De länder som representerar en balanserad syn på denna kris bör inte stillatigande se på medan Västvärlden "kommer till stöd" för det syriska folket med kryssningsmissiler och flyganfall, de bör bjuda motstånd.

torsdag, augusti 22, 2013

Wolf Among Wolves

En tidsresa tillända. Hans Fallada har onekligen sina likheter med Dostojevskij i det att de båda lyckas med att vara fängslande i sina texter när, på ytan åtminstone, inte mycket alls inget alls händer?

Hjälten, Wolfgang Pagel, är en älskvärd men ryggradslös ung man som upptäcker att sin moraliska resning först när han lämnar ett kaotiskt och inflationsdrabbat Berlin för en herrgårdsmiljö som visar sig vara lika full av olika dårligheter som storstaden. Det finns i Wolf Among Wolves en magnifik spänning både mellan den moraliska resa Pagel företar sig i staden och de lärdomar om ondska han förvärvar genom erfarenheter ute på landet. Falladas egen fascinerande och tragiska existens kanske kan förklara den kontrast till resten av boken som utgörs av en oändlig optimism vid romanens slut; med Pagel, hans fru och deras barn på väg mot om inte lycka så i alla fall stabilitet. Detta är i varje fall en bok som lever i ögonblicket, ibland stannar den upp lite väl länge för att analysera och brodera, men inte på ett långtråkigt sätt. Det är framför allt Falladas otroliga berättargåva som håller läsaren trollbunden, och det finns material bara i denna bok nog för hundra noveller till; eller vad sägs om en galen baron som håller gisslan på ett hotell i Berlin, eller berättelsen om den anställde Elias som har börjat samla pengar i hopp om att de så småningom kommer att vara värt något senare men slutar samla dem eftersom pengar han förstår att pengar förlorat hela sitt värde. Hur som helst, boken är en förvånansvärt trogen vittnesbörd kring den tid i vilken de skrevs och ett mästerverk. 

onsdag, augusti 14, 2013

Renegade

Låter pretentiöst, en man som har att fullfölja sitt öde, men först måste han svära trohet till sin svurne fiende. . Kung Edvard av England. Skottland, 1300-tal med inslag av Arthurska profetior om att förena de brittiska öarna under en krona. Mannen, Robert Bruce, är dock fast besluten om att själv göra anspråk tronen i Skottland. Problem finns; han är i boken på flykt och jagas av en obeveklig mördare och trängd av fiender verkar hans ambition långt från att förverkligas. Även andra skotska familjer har en längtan till att få greppa kronan, gamla rivaler samlas. Robert, van vid ett liv på slagfälten, hannar i Renegade i det minst lika dödliga politiska spelet; med makt och svek (det vi idag kalla proval) måste vad han offra allt för att hålla sina förhoppningar om kungamakt vid liv. Ergo har författaren Robyn Young skapat ännu en bländande historia om konspirationer och dubbla lojaliteter, samt liksom i förbifarten ett fantastiskt porträtt av den medeltida världen.

Renegade är del två i Robyn Youngs serie om den turbulenta period i skotsk historia där Edward Longshanks försöker samla folket på de brittiska öarna, likt kung Arthur, gjorde före honom. Robyns beskrivningar är, för det mesta, riktiga, skrivandet är inspirerade och felfritt, historien precist och boken beskriver jag som, i sin genre, briljant. Brittisk historia under denna epok var aldrig bättre berättad.