söndag, januari 30, 2005

3%

En dellösning på problemen som uppstår i och med vår senaste opinonsmätning presenteras ödmjukas här.

lördag, januari 29, 2005

Bland Skurkar och Stamfäder

Efter att på sedvanligt manér ha mutat mig över gränsen till Syrien var jag inne i en av de beryktade skurkstaterna. Det jag fann i denna stat var att strävanden, drömmar och mål bland befolkningen var desamma som hos mina vänner i Sverige. Utbildning för sina barn, elektricitet till affären, bensin till bilen och ett sätt att få slut på att grannen hänger tvätt som droppar ner på den egna altanen. Samtliga kvällar framför en sattelitansluten TV med thé och vattenpipa, vare sig det var i Damaskus, Homs, Palmyra eller Aleppo, vare sig det var Kristna eller Muslimska värdar var drömmen om frihet närvarande. Presidenten häcklades och hyllades, Saddam hyllades eller hatades, Bush avskyddes eller dyrkades.

Min blivande politiska poäng av denna observation är att om man önska befria Syrien eller någon annan skurkstat, kan man då ta ansvar för att det är värt ett antal tusen dödsoffer, varav dom flesta är civila syrianer, i jakten på en forcerad demokrati? Att "befria det förtrycktas folk" genom att orsaka anarki i människors vardag, är det en önskvärd typ av befrielse för invånaren, den enskilde personen? Låt mig ställa en hypotetisk fråga till de som på ideologisk grund tyckte det var värt de tusentals döda för att störta Saddam; vilka av de dina är du beredd att offra? Vilket unikt liv skulle du vara beredd att förpassa till färjekarlen över Styx för att störta en diktator i en av de andra skurkstaterna? Är senila farmor en acceptabel förlust? Eller din son?

Detta är ju som sagt för oss Svenskar en hypotetiska fråga, men bara för att saker och ting inte sker på just vårt Konsumtorg, i vår hemstad, så betyder det inte per se att dom inte existerar. Så innan Hökarna i vår svenska riksdag försvarar nya angrepp, på tillexempel Syrien, föreställ dig att du istället för Holger heter Hamid och bor i Damaskus. Du är 24 år gammal och ditt liv har just slagits i spillror. Över det som är kvar av vardagsrumsväggen sitter resterna av din familj. En familj som tidigare försökt skaffa sig ett gott samhälle för sig och de sina, strävat efter att ge dig en god utbildning och en trygghet för din farmor. Kunde du hjälpa att du löd under en diktator?

Detta är en realitet för många av de människor som oskyldigt befinner sig i krigets, eller ett presumtivt krigs, skottlinje. Anser du fortfarande att det är en acceptabel förlust även om detta skulle vara din familj, ja då hoppas jag, verkligen, att du talar om en krigsintervention i ett rättfärdigt krig. Offrande av oskyldiga får aldrig i orättfärdiga krig degraderas till huruvida nyttan av personens död kan leda till något gott. En av mina värdar i Homs summerade vansinnet: We are both children of Abraham, and I ask you would Jesus have killed Muhammed or would he have prayed for Muhammed?

onsdag, januari 19, 2005

Försvarsupphandling

Vad sägs om en ny form av försvarsupphandling? Tankarna i texten ska ses i ljuset av att vår katastrofberedskap gått omintet, tack vare det svenska försvarets dödgrävares beslutsamma arbete att förinta all operativ förmåga. Mp, v och s har varit lyckosamma i sitt arbete. Försvaret har tidigare varit vår enda och bästa försäkring mot krig, örlog och katastrofer utom och inom landet. Försäkringen har upphört men vi får fortfarande betala premien. Ta till exempel JAS i serie II. Plan som nu transporteras, av skatter betalda och klara, direkt till bergrum där de varje år konserveras till en kostnad av 25 000 kr per år och flygplan. Planen i dessa bergrum blir omoderna och kommer att skrotas.Vore det inte bättre att applicera ett upphandlingsförfarande även på denna del av det offentliga?

De flesta är nog överens om att ett försvar av demokratiska värden är överordnat försvar av snäva nationella territorium. Sedan 1911 finns redan tillexempel en överenskommelse om att Sverige skall beskjuta fientlig flotta i Öresund om denna flotta angriper den Danska kusten. Att applicera denna ömsesidiga försvarsvilja till moderna tider vore lätt. Under 1990-talet har det säkerhets- och försvarspolitiska samarbete utvecklats och fördjupats mellan de nordiska länderna. Även om de nordiska länderna har valt olika organisatoriska säkerhetspolitiska lösningar finns likartade utgångspunkter och intressen i många säkerhetspolitiska frågor som man kan utveckla till lite av offentlig upphandling på det försvarspolitiska området om man så vill. Att olika länder med olika fokus på vapenindustri samordnar sina försvarsresurser skulle kunna frigöra behövliga miljarder till andra sektorer av våra nordiska välfärdsstater. Kan Norskt flyg skydda norra Sverige billigare än om vi behåller JAS flottiljer? Kan Svenska ubåtar skydda Finskt och Norskt territorialvatten? Norska och Finska skattebetalare är nog enkom lyckliga om de slipper köpa in egna ubåtar, precis som vi Svenskar skulle vara om vi slapp kostnader för våra nya flygplan i malpåse.

Ja ni förstår säkert principen och ja det finns invändningar att göra av praktisk karaktär; NATO traktaten, Alliansfriheten, Befälsordningen, men betänk avslutningsvis att trots Sveriges, Finlands, Norges och Danmarks olika relation till EU och NATO har det aldrig vållat problem av nämnvärd karaktär. Tvärtom verkar det precis vara våra ländernas olika tillhörighet som verkat mot en intensifiering av försvarssamarbetet. Vi har redan beslut i maj 2000 om gemensam nordisk NORDCAP styrka, EU:s stridsgrupper som beslutades om i oktober i år inkluderade Norge. Detta är bra exempel på varför det nordiska försvarssamarbetet bör därför intensifieras ytterligare, d v s utvidgas till att även omfatta upphandlade luft- och sjöförsvar insatser. Outsourcing är ju något politiker gillar, varför inte även på detta område?

måndag, januari 17, 2005

Mång-gration

Socialdemokraterna talar fortfarande om hur integrationen i det svenska samhället ska ske för alla nya svenskar som bosätter sig här. De har sedan länge inrättat en Integrationsminister och ett Integrationsverk. Den officiella förklaringen är att regeringen vill se de som kommer till Sverige snabbt och effektivt anpassas till vår livsstil. Varför reagerar inte Alliansen mer på detta tvetydiga budskap? Konsekvensen av socialdemokratins resonemang är ju att svensk kultur och svenska seder skulle vara bättre än andra kulturer. Varför vill annars socialisterna sträva efter att försvenska de som kommer hit? I botten finns alltså en grumlig nationalism. Naturligtvis är det praktiskt om folk som flyttar hit lär sig svenska och nödvändigt att alla följer svensk lag, men att integrera människor, är något helt annat. Svensk kultur är inte överlägsen andra kulturer. Svenska vanor är inte bättre än andras vanor. Därför borde det inte talas integration så otroligt mycket. En ny-svensk ska inte per se behandlas som någon i behov av hjälp och anpassning till en diffus "svenskhet".

Kristdemokraterna har faktiskt i denna fråga sedan länge föreslag till en ypperlig lösning; integrationsbegreppet försvinner och ersätts med mångfaldsbegreppet. En diskrimineringsminister istället för integrationsministern. Ett avvecklat Integrationsverket och rätt till arbete eller praktik 60 dagar efter uppehållstillstånd.

Detta är rätt väg. Vi visar hellre på hur en Kristdemokratisk politk kan ge invandrade personer makt över vardagen, än hur man finjusterar en havererad socialdemokratisk integrationsutopi! Alliansen bör nu ta KD:s förslag som sitt och börja förklara socialdemokratins schimära integration för passé i god tid inför 2006, nya traditioner och kulturella impulser gör nämnligen vårt samhälle bättre.

torsdag, januari 13, 2005

Kristdemokraterna slänger bort ödesfråga

Regeringens överenskommelse med Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern om att inte låta det svenska folket säga sitt om den nya EU-grundlagen, varken i en folkomröstning eller i ett riksdagsval, var ett farligt besllut för oss kristdemokrater. Riksdagen, som till skillnad från folket rymmer en överväldigande majoritet för EU-grundlagen, skall istället fatta beslut om ratificering i december 2005. Detta samtidigt som det finns en utbredd folkopinion både mot den nya EU-grundlagen och för en folkomröstning. Genom uppgörelsen räknar man med att avföra en kraftigt splittrande fråga från dagordningen. Emellertid, med tanke på att flera länder under våren och hösten kommer hålla folkomröstningar om grundlagen, kommer frågan närmast per automatik aktualliseras i den svenska debatten. Varje gång med poäng att plocka för otäcka reaktionära nej-krafter i vänstern och miljöpartiet.

Den stora förloraren på uppgörelsen är därmed utan tvekan Kristdemokraterna som genom att stödja Persson i fråga om folkomröstningen kanske riskerar att ramla ur riksdagen. Därmed minskar också kraftigt chanserna för en borgerlig regering . Skulle vi hamna under fyraprocentsspärren blir det med all sannolikhet inget regeringsskifte. Göran Persson är därmed att gratulera, trots att hans parti den senaste tiden har drabbats av en rad skandaler; massrymningarna från fängelserna, Lailas hantering av räddningsaktionen, Ringholms skatteaffärer, lägenhetsaffärerna i LO, mutorna i Systembolaget, och har ett skakigt regeringsunderlag, har han sannolikt nu gjort sin starkaste insats under denna mandatperiod för att säkra fortsatt regeringsinnehav.

Risken är numera uppenbar att det kan finnas goda möjligheter för Nils Lundgren och Lars Wohlin att komma in i riksdagen med ett nytt parti. Junilistans framgångar i Europaparlamentsvalet visar att väljarna anser att EU-frågan är viktig och ett parti som likt Junilistan kan föra fram en EU-kritik torde ha goda chanser. I synnerhet om kravet på folkomröstning i grundlagsfrågan kombinerades med frågor av populistisk natur som väljarna kan känna, rätt eller fel, att de etablerade politikerna nedprioriterat.

Kristdemokraterna hade i egenskap att ett EU-vänligt parti kunnat agera trovärdigt som alternativ till de vänsterpartier som vill ha en folkomröstning för att säga Nej. Vi hade kunnat säga: Vi vill ha folkomröstning för vi tror och vill ha ett förankrat Ja. Att våga ställa vår vision om ett starkt Europa till direktdemokrati är ett prov på politiskt mod och klarsyn som hade lönat sig i opinionen. Ett nytt parti, även om det är osannolikt att Lundgren och Wohlin skulle stödja en fortsatt socialdemokratisk regering, skulle dock ge ett betydligt osäkrare parlamentariskt underlag för de borgerliga än vi kristdemokrater. Jag hade önskat, trots min federalistiska övertygelse, att Kristdemokraterna inte spelat bort sina kort i folkomröstningsfrågan så tidigt.

onsdag, januari 12, 2005

Hetsa fritt?

I mitt tycke ska människor få ha vilka åsikter de vill. Självklart? Knappast. När åsiktsfriheten inskränks, börjar riksdagen, av taktiska skäl, alltid med att klämma åt dårfinkarna och de som inte på något sätt kan anses vara politiskt korrekta eller försvaras av DN. En sådan icke politiskt korrekt fink från förra året heter Åke Green, pingstpastor på Öland. Han dömdes till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. Skälet var en lätt skruvad predikan där han gladeligen välkomnande en tidigare schemalagd död för homosexuella. Inget konstigt med predikan i sig, Green tolkar fritt och lutar sig på dokument som är tusentals år gamla. Dokument som förvisso genom tiderna använts för att bränna kloka gummor som häxor, förneka vårt solsystems uppbyggnad, mörka evolutionsteorin, rättfärdiga inkvisitionen, bemyndiga barnkorståg och allehanda krig. Emellertid med dagens lag om hets mot folkgrupp kan man inte förkunna utan självcensur. Det finns helt enkelt inte plats för både lag och bibel. Något måste bort.

Vad är det då för fel på lagen om hets mot folkgrupp? Utöver att det nu är bevisat att den kolliderar med såväl yttrande- som religionsfriheten. Lagen är helt enkelt en onödig påbyggnad. Ett svartbygge på den rättsliga tomten om ni så vill. Om en person kränks, skall personen göra en anmälan om förtal. Om en person anser sig hotad, skall personen göra anmälan om olaga hot, stämpling till misshandel, eller uppvigling. Problemet är att de brott jag räknade upp har polisen för länge sedan gett upp att bry sig om. Polisen saknar resurser att upprätthålla dessa lagar. Därför, istället för att försäkra sig om att polisväsendet fick resurser nog att klara sig, ville riksdagen visa sig hårda mot hatbrott och föreslog en ny lag. En lag som med medias hjälp får polisen att prioritera, men som å andra sidan sätter folk i fängelse för att de är fördomsfulla, bigotta och inskränkta.

Ytterligare ett problem med lagen är att domstolarna indirekt följer vad staten anser oacceptabelt, m.a.o. blir det tal om en subjektiv uppfattning. En uppfattning vars styrning kommer sig av vad som för tillfället är politiskt korrekt, mediemässigt och populistiskt. Lagar skall vara till för att skydda rättigheter, inte för att främja eller hindra åsikter.

Vidare finner jag att lagen förbjuder "folk" att "hetsa" mot enbart vissa exklusiva grupper. Direktöversatt, man ger en del personer speciella rättigheter. En viktig grundsten i vår demokratisk rättsstat är att alla har lika rättigheter. Om man gör avsteg från den principen blir det lätt fritt fram att gynna eller missgynna vilka medborgare som helst, bara riksdagen känner för det. En väg öppnas till förföljelse av vissa och privilegier till andra. Det blir med ett bibehållande av hetslagen de grupper som politikerna gillar, som skyddas. Homosexuella, invandrare och handikappade. Vem som skall få speciella kollektiva rättigheter bestäms alltså av vilken majoritet vi för tillfället har i riksdagen.

Det är avslutningsvis säkrast att förtydliga: Jag bryr mig inte om folks ursprung, religion, läggning, handikapp, hudfärg eller nationalitet. Min tro fördömer inte och jag anser att fundamentalistiska religiösa budskap, av allehanda märken, är obehagliga och fördummande. Men jag är beredd att låta pastorer få tro, tycka och säga vad de vill. Även jobbiga, obekväma, hatiska och obehagliga saker. För så länge även pastor Green omfattas av åsikts-, religions- och yttrandefrihet bevisar vi ju faktiskt det öppna samhället är överlägset.

måndag, januari 10, 2005

Tårarna torkar fort...

..i synnerhet när det gäller andras olyckor. Den verbale Cicero sa detta redan på romartiden som det så fint heter. Det håller för sant än idag, vi ser det kanske oftast när främlingsfientlighet, rasism, mobbning, översitteri, pennalism och rofferi som strider mot allt mänskligt förnuft förekommer. Hela tiden och dagligen, även hos dem som säger sig vilja propagera för ett mjukare samhälle. Principen om alla människors lika värde borde alla kunna förstå. Men ändå gör politiker, skinskallar, mobbare och medborgaren i gemen ständigt våld på denna idé.Våld och tvång som leder till ett samhälle vars system i längden blir omöjligt att leva under. Ändå tycks vi alla acceptera det? I vart fall legitimerar vi det med vår totala tystnad. Frågan är varför?
Ett otäckt, men tänkbart, svar är att så länge mobbarna, rasisterna, översittarna och maktmänniskorna hackar eller jagar någon annan så lämnar dessa oss andra i fred. Därför låter vi bli att stå upp för ett anständigt beteende i vardagen, på jobbet, i skolan eller hemmet. Men vi skall alla veta att det en vacker dag kan det vara vi själva som står där, och stirrar in i ögonen på en av dessa personer som vill markera sin dominans. Väntar man för länge med att stå upp för anständigheten blir det så småningom för sent.

Kyrkan som politisk snuttefilt

Först och främst vill jag slå fast att jag tror det är bra om folk går i kyrkan. Vi skulle förmdoligen ha ett bättre samhälle om inte statskyrkan gjort det möjligt för Hammar & co ta över verksamheten på bred front och ta bort allt religiöst innehåll, som ställer krav på människor. Jag tror till och med att det är bra att politiker går i kyrkan, men nu efter katastrofen har det skett på samma vis som det berikar dem att gå på konstutställningar, läser böcker och ser teater.

När Göran Persson, eller för den delen moderata teknokrater vars hela karriärer gått ut på att läsa handlingar och slå folk på fingrarna i duktighet och mygel, efter en katastrof börjar prata om kultur och andlighet har det för mig ingen trovärdighet i dessa ord. När Göran säger att han bryr sig om "människor" eller spekulerar i att unga kan finna tröst genom att be till Gud, vilket väljaren i allmänhet såvitt känt inte gör i någon anmärkningsvärd omfattning (jag går i kyrkan, där finns inga ungdomar, medelåldern är högre än i en lokalavdelning hos Kristdemokraterna!) , blir det patetiskt. Framför allt är det förmätet. Skall vi politiker helt plötsligt ersätta och kompletera prästerna, eller ska Göran konkurrera med Dalai Lama om vem som ger de bästa råden för andlig utveckling? Bör Maud ersätta Krook? Hägglund byta med Hammar? (Det sista exemplet kan te sig retoriskt för vissa, men nej det bör han inte). Normala människor efterfrågar inte andlig rådgivning från politiker, lika lite som de efterfrågar motionstips från korvförsäljare i Värnamo.

Jag har en känsla av att detta handlar om en total kollaps för det politiska självförtroendet. Politiker känner sig uppenbarligen, i brist på handlingskraft, i behov av att börja fuska i den andliga krisbranschen som definitionsmässigt är en blandning av jolmig hygglighet och frånvaron av sanningsvärden. Tragiskt, men väntat.

lördag, januari 08, 2005

Värden?

Ett av Svenska kyrkans stora bekymmer är att man fortfarande har bilden av "folkkyrka" där alla är med och man har lite mysigt på första advent eller skolavslutningen. Ursäkta, men jag är hyfsat allergisk mot urvattnade budskap. Varje sig de kommer från Hammar, Persson eller någon annan. Jag tror inte att det är en vettig väg för någon organisation överhuvudtaget. När man försöker vara alla till lags riskerar man att förlora anhängare snarare än att vinna dem. Alltså, människans historia är full av uppgörelse mellan olika grupper. Religoner löser inte det, men de håller ihop inom grupperna. Religonen har några viktiga fördelar som man missar i samhällen med låg religonspenetration, främst för att religon utnyttjar känslor.

Till skillnad från de flesta andra "djur" har människan känslor, t ex kärlek och hämnd. En gris som dödar en annan gris behöver inte var rädd för att drabbas av hämndlystna släktingar. För människan är det en omedelbar känsla som visserligen leder till ett irrationellt, kraftödande beteende som inte ger någon konkret vinst (den döde får man ju inte tillbaka). Men evolutionärt har känslan hämnd varit avgörande för avskräcka från framtida angrepp. Känslan kärlek har skapat förutsättningar till stabila parförhållande där man inte överger sin partner och familj så fort det tar emot lite. Känslorna är alltså helt avgörande för mänskligt beslutsfattande. Det finns studier på patienter som har fått hjärnans känslocentrum utslaget, som visar att utan känslor fastnar man i en velighet där man hela tiden rationellt väger för och emot utan att förmå förbinda sig eller komma till skott. Rationellt moderat beslutsfattande är för långsamt för att fungera i praktiken. Känslor gör oss snabba, beslutsamma och pålitliga.

Individer söker skydd i grupper. Grupper behöver då och då agera kordinerat för att stå emot yttre hot. Känslorna i gruppen behöver då synkas. För det ändamålet finns konstarter som retorik, musik och berättande. Effektivast är berättelser om vilka regler som gäller, att den egna gruppen har stöd från en kraft större än allt annat och som befäster känslor som motiverar till handling. Religon är kommunikation och motivation. Kommunikation om värden, motivation till handling. Om man genom ritualer och rutiner sen kan dominera debatten (varje söndag i tusen år ger onekligen resultat) så får man ut budskapet och överröstar ateisterna i byn. Dessutom är religionen maktdelande. Gud är en motmakt till statsministern. Med många troende tvingas makthavarna bete sig i enlighet med den högre makten, och de moralregler som föreskrivs. Ju fler som tror desto starkare motmakt.

fredag, januari 07, 2005

Uppoffringar

C S Lewis uttryckte det träffande:
"Av alla tyrannier är det mest förtryckande det som utövas för undersåtarnas bästa. Det kan vara bättre att leva under rövarbaroner än under allsmäktiga moralister. Rövarbaronens grymhet kan ibland slumra och hans snikenhet kan efter en viss punkt vara mättad: Men de som plågar oss för vår egen skull kommer att plåga oss utan gränser, för de gör det med gott samvete."


Här finns en ledtråd till varför kommunismen resulterade i blodbad varhelst den fick makten. Det var inte för att kommunisterna var särskilt blodtörstiga, utan för att de predikade att det goda fullständiga samhället bara kunde skapas om människan var självuppoffrande och ger upp sina privata intressen för kollektivet. Eftersom människor inte fungerar på det viset frivilligt måste de tvingas att göra det. De som stod i vägen för femårsplanerna måste krossas — för folkets egen skull. Som Milan Kundera konstaterade skapades de brottsliga regimerna i Östeuropa inte av brottslingar, utan av entusiaster, övertygade om att de upptäckt den enda vägen till paradiset. Precis som Ohly.

torsdag, januari 06, 2005

Farlig argumentation

Under våren kommer folkomröstningar kring den nya EU-konstitutionen/fördraget dugga tätt. Kristdemokratin i Sverige är idag inne på att det liggande fördragsförslaget blott innebär förenklingar av nu gällande fördragstexterna. En politiskt bekväm ståndpunkt men knappast juridiskt korrekt. Det kan till och med vara farligt att fortsätta argumentera den linjen.
Jag ser självfallet tacksamt fram emot att fördraget antas eftersom det för mig är ett efterlängtat avstamp mot ett federalt Europa. Emellertid är det ett stort steg bort från tidigare fördrag. Se här:


Antalet nya politiska områden som skall styras från Bryssel mer än fördubblas.

Det slås fast att EU-lag alltid är överordnad Sveriges och andra medlemsländers lagar, inklusive grundlagar. Den gamla lösningen vi hade 1994 om undantag för grundlagar föll i och med texten i den nya konstitutionen kombinerat med domslutet mellan den Tyska grundlagen vs. EG rätten förra året.

Passarellen införs som gör det möjligt att flytta politisk makt till Bryssel utan att höra riksdagen överhuvud taget.

Knappast bara en förenkling av de fördrag vi accepterade 1994 & 2000. Lägger man samman texten i det nya fördraget fann i alla fall jag och några remissinstanser på diverse universitet i landet att EU har förändras i grunden i och med denna fördragstext. Vi har fått ett helt annat EU än det "mellanstatliga samarbete" som Maastricht innebar 1994, även om utvecklingen pekade åt detta håll redan då.
Nu när det är fastslaget att de borgerliga och socialdmeokraterna inte ska öppna upp för en folkomröstning så kommer Junilistor och Septemberlistor syna alla argument, bl.a. stödda av juridiska remissinstanser i Sverige och Finland så har de faktiskt rätt i att nu liggande fördrag inte är enbart en förenkling av tidigare beslut. Kanske inte ska fortsätta ge dem amunition genom att bevara denna argumentation från Kristdemokraternas sida i alla fall?

tisdag, januari 04, 2005

Federalist=Republikan

I Sverige håller vi oss som bekant med ett kungahus, och för den som vill värna om traditioner är det i det närmsta lite gulligt att det finns eldsjälar som orkar uppröras över det omoraliska i en kung som statsöverhuvud. Kravet på republik framstår ju idag som betydligt mer förlegat och ute än monarkin. När en ny grupp republikaner under hösten slog ett slag för republiken i Expressen möttes läsaren av en bedövande, för att inte säga sövande, antiklimax. Det tyngsta namnet man mobilisera är liberalen och därför republikanen Brigitta Ohlsson. Så republikanerna har idag några mer eller mindre egotrippade kolumnister, ett gäng ideologiskt rakryggade folkpartister, socialdemokrater och moderata riksdagsmän och en nyliberal timbroit. En illustration så god som någon av den republikanska agitationens vitalitet inom det moderna Sverige .

Det finns goda skäl till deras brist på intresse. För den unga arbetarrörelsen var kravet på republik fullt naturligt. Kungahuset identifierades med högern och antogs oförenligt med det nya samhälle som skulle byggas. I takt med att det utopiska i socialismen klingade av och när kungahuset visade sig villigt att retirera till en rent ceremoniell och representativ funktion blev monarkins avskaffande inte längre någon viktig fråga för pragmatiska och makthungrande socialdemokrater.

Tvärtom hade det varit enormt oansvarigt att riskera välfärdsstatens utbyggnad i relativt samförstånd för att driva det söndrande och impopulära kravet på republik. Att sedan ett inte ringa antal sossar även upptäckt tjusningen med kungamiddagar och monarkistiskt lull-lull gör inte deras ointresse för republiken till ett svek, annat än för revolutionärer. Idag när välfärdsstaten krakelerar har traditionalistiska vänstersossar viktigare och tacksammare missförhållanden att uppmärksamma än huset Bernadotte. För socialdemokratins förnyare vore det förstås vansinne att försvåra en redan tung uppgift med att utmana monarkin, om man nu mot all förmodan vill avskaffa den.

Republik förblir en angelägenhet för effektsökande åsiktsmaskiner, för marginaliserade samhällsomstörtare och ideologer. Och vad beträffar liberaler som Birgitta gissar jag att republiken i deras agenda hamnar långt nedanför de liberaliseringar som skulle ge Socialdemokratin blodstörtning.
Monarkin är alltså ohotad? Inte nödvändigtvis. Vi har sett hur ett kungahus kan fortleva med starkt folkligt stöd även när - eller just tack vare att - dess uppgifter reducerats till representation och symbolik, men det måste rimligen representera och symbolisera något reellt. Svensk monarki förutsätter ju nämnligen ett självständigt, suveränt Sverige. Monarkins eventuella grav grävs inte av republikaner, hur gärna de än skulle vilja det. Den grävs såleddes av EU-federalister. Skrämande tanke för en del kanske?


lördag, januari 01, 2005

Gränslöst, hejdlöst....dumt

Den stora vågen som drabbat Sydostasien är inte en partipolitisk fråga. Men som Kristdemokrat blir man onekligen vettskrämd när vår egen riksdagsledamot, Cathrine Pålsson från Kalmar län, i DN den 31:e december i en insändare säger att en borgerlig regering "hade reagerat snabbare, så att färre människor hade dött". *sic* Visst Göran Persson är inte van vid att vi undersåtar drabbas av den här typen av katastrofer. Mycket har säkert brustit i statsapparatens rutiner kring detta. Men även om socialdemokratin inte hållit måttet har alla Svenskar visat på ett storartat engagemang. Viljan att hjälpa till känner inga gränser.

Just denna gränslöshet är för mig ett av tragedins kanske främsta kännetecken. Flodvågen sköljde in över land efter land runt den Indiska oceanen. Det är inte ovanligt att naturkatastrofer i tredje världen skördar ofattbart många offer. Men den här gången finns också tusentals drabbade från den rika världen. Den annars så skarpa gränsen mellan i- och u-världen har därmed för åtminstone en stund suddats bort. Det får folk att börja tänka på hur liten och skör den globala gemenskapen egentligen är. Sorg över döda släktingar är densamma överallt. Då är det närmast förmätet att en av våra egna politiker sätter upp en schimär gräns som säger: Hade vi suttit vid makten hade ni varit skyddade.....Gränslöst, hejdlöst dumt.