Kristdemokraternas iver att göra sig av med apoteket är imponerande. Men ju mer jag lär, ju mer ser jag att Sverige idag egentligen har en mycket kostnadseffektiv och rationell läkemedelsförsörjning som nu riskerar att fördyras.
Låt mig slå fast att jag anser att det i grunden bra att konkurrensutsätta tjänster, men tillskillnad från majoriteten inom partiet, anser jag att Apoteksbolaget i praktiken handlar på en marknad där staten har att distribuerar 19 mdr offentliga kronor i subventioner.
Läkemedelsmarkanden skiljer sig från flertalet marknader. Den monopoliserande delen av Apoteket består till 86 procent av försäljning av subventionerade och prisreglerade läkemedel. Detta gör apotekens verksamhet mer till en offentlig tjänst än en konkurrensutsatt verksamhet som ska ingå inom ramen för EU och den inre marknaden. Den intressanta frågan borde då vara hur vi organiserar systemet på det mest kostnadseffektiva sättet när de naturliga marknadsmekanismerna till stor del är satta ur spel?
När det kommer till notan för alla våra medikament står staten för 79 procent och därför reglerar även staten prissättningen så att inga överpriser tas ut. Om det finns två medicinskt likvärdiga preparat som ingår i läkemedelsförmånen är varje enskilt apotek skyldigt att expediera det billigaste alternativet, även om en läkare förskrivit ett annat. Risken är uppenbar att privata apoteks avkastning skulle prioriteras framför subventionssystemets kostnadseffektivitet om dessa kedjor skulle etableras. Det är ingen långsökt tanke då Sveriges apoteksmonopol idag har Europas lägsta vinstandel på ca 16 %. Lägre skulle knappast priserna bli, vid fri etablering.
Vidare skiljer vi oss i Sverige från andra EU-stater eftersom vi har stora glesbygdsområden där det inte är ekonomiskt lönsamt att driva apotek. Idag sker interna transfereringar från de lönsamma till de olönsamma apoteken. Om vi tvingades avskaffa nuvarande system skulle samhället vara tvunget att gå in och via skattemedel subventionera de olönsamma apoteken, vilket enligt min mening skulle vara förenat med en rad svårigheter. Bland annat skulle det uppstå problem att skilja de apotek som är i behov av stöd på grund av för lite befolkningsunderlag från dem som uppvisar dåligt resultat på grund av illa skött verksamhet.
Sist är det även en fråga om det är önskvärt att läkemedelsmarknaden växer. Överkonsumtionen av läkemedel är redan idag ett hälsoproblem som belastar samhället med onödiga kostnader. Det torde snarare vara så att markanden för läkemedel är ett nollsummespel där efterfrågan är konstant och behov av folkhälsohänsyn bör även de spela in i bedömningen.
Apotekens vara eller inte vara är förvisso redan sedan länge avgjord, emellertid hur man bäst och mest kostnadseffektivt för skattebetalarna ska hantera apoteks- och läkemedelsfrågan känns inte helt överspelad.


