söndag, augusti 31, 2008

Säkerhetsevolution


Spenderade helgen i EU:s östra provinser. Lite musik, några museum, och möjlighet att plöja igenom lite böcker. Polen är mer än rörmokare kan jag meddela. I alla fall, på vägen hem händer följande: Köper en flaska Zybrowka på flygplatsen får den med kvitto i plastpåse, lägger den i min kabinväska. Flyger till Oslo. Passerar transferkontrollen. . .och stopp. Eftersom jag lämnat EU så hjälper det inte att jag har kvitto. . .jag har ingen förslutning på påsen. Därför bara om man reser från Kroatien och Singapore får man ha vätska i icke förslutningsbar påse vid transfer. . .skojar inte. . .

Mina resonemang kring att om det nu var en dold Molotovcocktail så kanske jag skulle ha nyttjat den innan jag kom till transfer i Lusekofteland? Icke då. Mitt erbjudande att öppna flaskan och bjuda den milda blonda skönheten till kontrollant på en drink föll inte heller i god jord utan fick henne bara att ropa på sin chef. Jag kan därför här och nu avliva myten om att alla Norrmän skulle vara gemytliga och glada gemänger. . .så f-n heller. . .G4S-chefen Örjan i Oslo kan jag meddela är en humorlös buffel med lika mycket diskret charm som en pungklämd pitbull.

Nåväl jag tar min väska traskar ut genom utgången för att checka in min kabinväska. Sen blir det roligt. Eftersom jag redan är incheckad från Polen kan SAS inte få ut en bagagelapp till väskan. Jag kan ju tydligen därmed lämna in väskan och sen rymma. Jag var nu en resenär med bonuspoäng på säkerhetsrisker. Så jag får göra om incheckningen, en sen incheckning senare och med min kabinväska på väg mot bagageutrymmet ska jag så ta mig igenom säkerhetskontrollen igen.
Döm då min totala explosion när parfymen jag köpte i Polen till min kvinna i Bryssel, rycks ur då den innehåller 117 ml. . .vilket inte var ett problem vid kontroll nummer ett i Oslo. Inte heller var det ett problem när jag tog med mig flaskan in via den Polska spärren. Jag får frågan om jag packat axelväskan själv och mitt svar att jag hade ett kompani av dresserade åsnor som packade den visade sig vara en lite för komplicerad ordvits för att göra sig i den uppkomna situationen. Jag övervägde då på fullaste alvar att för 17 ml lämna flygplasten och ta Swebus hem. . .

fredag, augusti 29, 2008

Pausbild


Borta till på måndag.


Boktips


Tänk er ett sorgespel, berättad baklänges. Slutet vet du redan på sidan fem. Tänk att du vet hur den stackars Wilberforce kramas av döden och har 200 sidor kvar. Självklart utgår man från att boken helt förlorar i all sin dramatiska spänning; nix, icke, nej det gör den inte. Spänningen kommer inte från att han hamnar i Bogota, men hur han kom dit. Köp till helgläsningen; The Irresistible Inheritance Of Wilberforce: A Novel in Four Vintages av Paul Torday. . .och en flaska rödvin. . .

torsdag, augusti 28, 2008

Så kort, så energisk



Och inte nog med det. . .han blev dessutom censurerad vad gäller talets kanske bästa del: "They're asking for another four years -- in a just world, they'd get 10 to 20."

. . .nåväl han har i alla fall geisten kvar. Kucinich 2012?

tisdag, augusti 26, 2008

Krig och misstag


Björnen sover. . .låt den sova. Att instinktivt upprusta och ställa ut missiler i Polen har inte en lugnande effekt. Ryssland är inte en ovän till väst.

Det finns absolut inga strategiska motiv för placeringen amerikanska missilsystem i Polen och Tjeckien. Det är inget annat än onödig militaristisk provokation. Natos försök att välkomna till Georgien och Ukraina, har bara tjänat till att hetsa Georgien samtidigt som man upprör Moskva. Ryssland kan agera hänsynslöst och oftast utan sådan uppmuntran, så varför uppmuntra det? USA har istället en skyldighet att uppvisa en större försiktighet. Alla strategiska beslut måste täcka in även alla konsekvenser. Nato i all sin bristande konsekvens och ledarskap, har sökt en roll sedan slutet av kalla kriget, denna roll är nu uppenbarligen att leka med elden. Strategin att söka konflikt med ett återuppblossande, rikt och potent Ryssland över ett område, som redan röstat för självständighet, är inte den bästa.

Alla diplomater och kommentatorer som följer McCain eller Obama, Putin och Medvedev, eller för den delen ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland, kan dra slutsatsen att dessa inte är människor riskerar att gå i krig. De är ju för fred.

Men är det något historieböckerna visat mig är det att "gå ut i krig" aldrig är en avsikt. Det är snarare en följd av svaga, kortsiktiga ledare som snärjts av en rad misstag. För västvärldens ledare har för närvarande, misstag blivit ett livsfarligt nemesis.

fredag, augusti 22, 2008

Reseförbud till USA

Mats Reimbertsson, Petra Kjellarson och Anna Jacquerye.
Med tanke på hur USA behandlar sina egna medborgare (rekommenderad läsning) som ska in i landet igen efter en enkel liten resa till Syiren så ska jag nog med mitt pass, stämplat av Libanon, Syrien, Vitryssland, Egypten, Dubai, Saudi, Turkiet, Ryssland och Jordanien, nog inte ens försöka åka över pölen innan jag bytt till nytt.

torsdag, augusti 21, 2008

Arbetslinjen

Regeringen tar arbetslinjen till nya höjder och kopplar asylrätten till hur lättanställda förföljda flyktingar är. . .

måndag, augusti 18, 2008

Också en valstrategi



Ska Alliansen försöka köra Mona som den Babylonska skökan i nästa val?

söndag, augusti 17, 2008

Samtidigt i Irak


Ska väl återgå till att skriva om det jag kan bäst och lämna Georgien åt de inbitna slavisterna. En av de mer intressanta nyheterna den senaste veckan ur Irak är att Muqtada al-Sadr uppmanat sina anhängare att "underteckna med sitt blod" ett löfte att motstå ockupationsstyrkorna i Irak och andra muslimska länder.

Al-Sadr uppmanade med andra ord alla troende att skriva under en ed av lojalitet till Imam Mahdi. I pakten åtar sig alla påskrivande troende att "delta i motståndet i alla muslimska länder och särskilt Irak, militärt och ideologiskt mot den sekulära västerländska civilistionen." Pakten i blod ska tydligen innehålla en persons namn, land och uppgifter om var undertecknandet inträffade, och med ett snitt i tummen lämnar man sen ett blodigt fingeravtryck på papperet.

Al-Sadr fortsatte sedan med att deklarera att: "Jag förhandlar inte om undertecknandet av en vapenvila och kommer inte att sitta vid samma bord som dem som länge jag lever ". Rörelsens högste talesman Salah al-Obeidi fyllde i med: "Det handlar om att understryka dyrkan av Gud snarare än politiken, det faktum att motståndet inte har ett slut så länge det finns en okupation, alla aspekter av våra liv är motstånd".

Det känns på något sätt som vapenvilan med den 60000 man starka Mahdi-armé och USA numera är över. . .och så även The Surge kan man tänka. Jobbigt värre nu när även FN-mandatet löper ut i slutet av detta år.

torsdag, augusti 14, 2008

Svart eller vitt

Som alla andra reagerar jag instinktivt när jag ser ryska stridsvagnar på TV. Onde Ivan är ute och rör på sig igen. Trots detta så kan jag inte se Georgien som den gode i denna konflikt. Jag är misstänksam mot Ryssland, särskilt med Putin som dess ledare. Men jag tror inte att man i Georgien, eller något annat Borat-land per se är mer fredsälskande, tolerant eller på annat sätt helt värdemässigt väsensskild från Ryssland.

Jag har sen jag kom hem tittat på nyheterna, sett bilder på människor som dör, hört kvalfyllda klaganden bland brandbomber som förstör deras hem. Det är en humanitär katastrof och alla skyller på Ryssland. . . Är detta rättvist?

Ryssland är helt klart Goliat i denna kamp. Ryssland under Putin kan vara på väg att bli en diktatur igen, medan Georgien är väldigt mycket mer västerländskt; Georgien är David, helt klart. Så jag kan se några grundläggande känslomässiga skäl för att ha en naturlig samhörighet med Georgien mot stora, onda, byzantiska Ryssland.

Men fakta i detta krig, till exempel om vem som startat det ger mig en annan bild. New York Times, AP, BBC och Sky News, alla säger att Georgien började det anfallen. Det hade varit lite skärmytslingar med lokalbefolkningen i Sydossetien, sen skickade Georgien sina trupper för att säkra och ta över. Allt från hundratals till tusentals civila dödats och tiotusentals blev flyktingar. Det var början på kriget.

Sen slog Ryssland tillbaka emot Georgien. Visst. . .men Georgien började det hela. Men det innebär inte nödvändigtvis Georgien gjorde fel, kanske var det ett krig i självförsvar, ett sk. berättigat krig. Inte helt och hållet rätt det heller. De 70.000 människor i Sydossetien är klart "pro-ryska" och sedan 1991 åtnjudter de en Kosovo-liknande status inom ramen för staten Georgien. Sydossetien är alltså vad media på Balkan beskriver som en "breakaway province".

Det utkämpades ett krig mot Georgien i början av 1990. Folket i Sydossetien och Abchazien identifierar sig med Ryssland, inte Georgien. De flesta har ryska pass. Under den senaste veckan, har folket i Sydossetien och Abchazien kämpat med ryska trupper mot georgiska trupper. Och slutligen, de tiotusentals krig flyktingar från Sydossetien, flydde till Ryssland.

Så jag ser här är ett krig som startats av Georgien mot en liten, pro-ryska provins, den vill reglera och styra över - mot invånarnas vilja. Ändå går världens sympati till Georgien och vårt fördömande går till Ryssland.

Det sitter djupt rotat i mig att Ryssland är västerlandets nemesis, Ryssland vill vara ett imperium igen, Ryssland är mycket starkare än Georgien, Ryssland är en osäker demokrati, Georgiens president talar bra engelska och talar sig varm för "värden" och "mänskliga rättigheter", Georgien trotsar alltså stora, björnaktiga Ryssland. Allt detta är sant. Men faktum förblir att Georgien var angriparen och Ryssland försvarararen. Georgien har förlorat kriget, Saakashvili har startade ett erövringskrig tusentals människor dog. Jag behåller min sympati för de civila i Sydossetien och Abchazien och fördömer både Putin och Saakashvili.

onsdag, augusti 13, 2008

Ode to dissidenten


På väg hem igår natt med ett Aeroflotplan över östra Kaukasus så såg jag borta i den västra horizonten flammorna från bomberna över Georigien. Obehaget var inte stort men jag kände ändå att vi nog skulle kunnat flyga ut lite mer över det Kaspiska havet. Veckan innan min hemfärd så dog Alexandr Solzhenitsyn, en man vars arbete och liv kan bäst beskrivas som profetiskt. Jag funderade en del på vad Alexander skulle sagt om de strider som blossade upp bara dagar efter hans död. Solzhenitsyn var inte bara en kritiker av Sovjetunionen, totaliatarism och socialism, utan det som gjorde honom så stor var att han även visade på västs egna brister.
För trettio år sedan denna sommar, gav Solzhenitsyn ett tal på Harvard som blivit legendariskt i sin kritik, exemplariskt i sin vishet och visionärt i sina förutsägelser om vad framtiden skulle ge västvärlden. Solzhenitsyn varnade väst att inte bli förblindade av den falska tron att alla folk längtar att bli som oss. Detta tänkande är som bekant idag i centrum för president Bushs doktrin för att hantera den västasiska världen av idag. Vare det Georgien, Turkmenistan eller Irak. Solzhenitsyn kallade då denna "blindhet av överlägsenhet" och varnade för att tro att bara elaka regeringar "tillfälligt hindrar andra nationer från att anta det västerländska sättet att leva."

Den ryska romanförfattaren observerade att "minskat mod" har påverkat västvärlden och framför allt, "den intellektuella eliten, som orsakar en känsla av förlust av mod genom hela samhället. [...]och om igen påpekar att från antiken har nedgång i modet ansetts början på slutet? "

Öst som väst saknar dissidenten. Jag saknar Alexandr.