Sitter och tittar på mina egna bilder från Israel. Minns hur jag fastnade vid gränsen på grund av mina stämplar. Jag fick svara på vad min farmor hette som ogift och vad min farfar jobbade med. Misstänksamheten inför mig fanns alltså där per automatik, jag kunde vara en representant för "den andre". Sitter även med Reuters nyhetssida uppe och suckar djupt över att hyllningen till blodet och striden som så kraftfullt, i de presenterade bildserierna, övervinner känslor av kärlek och förlåtelse. Vem minns nästa år de döda i 2008-2009 års krig i Gaza? Jag ser bilder på skärmen, destruktion, vapen och ruiner. Ser bild på ett bibliotek i Gaza.
Kunskap läggs i ruiner. Detta är en bild inte bara från Mellanöstern 2009 utan en bild över kostnaden för alla krig som rasat som pågår och som kommer att fortgå i all evighet. För det är ju trots allt så att det alltid är de senaste krigsbilderna som väcker mest avsky för tyckarna och kommentatorerna och bildproducenterna. Men för en bibliofil som jag så är det förflutnas bilder är alltid minst lika närvarande i mitt sinne. Staden Gaza är samma plats som andra krigsplatser en gång var, Västbanken 2009 kan lika väl vara Stalingrad 1943, och vem vet vad morgonens Gaza kommer att ligga? Människan har ju alltid vältrat sig i egenkärlek och illdåd.
Redan när Alexandrias bibliotek brändes var förstörelsen på modet. . .vem vet, om hade denna vishet fått behållas hade kanske bot och mediciner, penicillin och kompass kunnat komma människan till del långt innan 1900-talet. Missförstå mig rätt jag sörjer över bilderna på de skadade och döda civila, men upprörs av förstörelsen av de överlevandes möjligheter att skapa sig en framtid. Slakt av museum och bocksamlingar är knappast någon nyhet, Rom raserades när Vandalerna tog sig in, Bagdads bibliotek brann, 1453 brann Konstantinopels oskattbara skatter, Cordoba, Damaskus, Kairo Jerusalem alla har haft sin dåtid och framtid raserad vid otaliga tillfällen, och varje gång har människan fått börja bygga på nytt. I vår tid har Moskva bränts av Napoleon, Paris av Bismarck, London av Hitlers hantlangare, 1992 så brann 1,2 miljoner böcker upp i Sarajevo, allt flyter samman och den mänskliga dårskapen, blidheten och flockkänslan leder oss så fram till Gazas utbrända och raserade bibliotek. Vem minns detta samband imorgon?
Jag noterar flyktigt alla bilder som ettor och nollor flyger förbi på mina skärmar, en bild ska skapas och framställa en kropp som mer värt än en annat kropp, ett visst folks offer ska förtjäna större känsla av sorg än ett annat folkslags lidande, en del människors död ska ske det tysta och i andra fall tjäna som propaganda. Palestinierna och Israelerna är alla offer för samma krig, deras så kallade representanter som hanterar krigets kugghjul tjänar var och en sina särskilda och noga kalkylerade syften. Men alla offer dör i samma krig. De blir kanonmat av ungefär samma skäl som de som dog i Alexandria, Rom, Ryssland, Normandie, London, Rwanda, dagens döda i Mellanöstern som i morgon begravs och i övermorgon glöms, dog enkom på grund av att fanatismen och hatet segrade över förståelsen och förlåtelsen. Minnetsmanipulatörer på båda sidor låter nu sin propagandamaskin mala på, mäktigt, effektivt och med större genomslagskraft än den någonsin gjort, den ska få oss att välja sida och hata, fördöma och hota "den andre". . .det är bara det att "den andre" det är speglbilden av oss själv. . .det är vårt syskon.
Kunskap läggs i ruiner. Detta är en bild inte bara från Mellanöstern 2009 utan en bild över kostnaden för alla krig som rasat som pågår och som kommer att fortgå i all evighet. För det är ju trots allt så att det alltid är de senaste krigsbilderna som väcker mest avsky för tyckarna och kommentatorerna och bildproducenterna. Men för en bibliofil som jag så är det förflutnas bilder är alltid minst lika närvarande i mitt sinne. Staden Gaza är samma plats som andra krigsplatser en gång var, Västbanken 2009 kan lika väl vara Stalingrad 1943, och vem vet vad morgonens Gaza kommer att ligga? Människan har ju alltid vältrat sig i egenkärlek och illdåd.
Redan när Alexandrias bibliotek brändes var förstörelsen på modet. . .vem vet, om hade denna vishet fått behållas hade kanske bot och mediciner, penicillin och kompass kunnat komma människan till del långt innan 1900-talet. Missförstå mig rätt jag sörjer över bilderna på de skadade och döda civila, men upprörs av förstörelsen av de överlevandes möjligheter att skapa sig en framtid. Slakt av museum och bocksamlingar är knappast någon nyhet, Rom raserades när Vandalerna tog sig in, Bagdads bibliotek brann, 1453 brann Konstantinopels oskattbara skatter, Cordoba, Damaskus, Kairo Jerusalem alla har haft sin dåtid och framtid raserad vid otaliga tillfällen, och varje gång har människan fått börja bygga på nytt. I vår tid har Moskva bränts av Napoleon, Paris av Bismarck, London av Hitlers hantlangare, 1992 så brann 1,2 miljoner böcker upp i Sarajevo, allt flyter samman och den mänskliga dårskapen, blidheten och flockkänslan leder oss så fram till Gazas utbrända och raserade bibliotek. Vem minns detta samband imorgon?
Jag noterar flyktigt alla bilder som ettor och nollor flyger förbi på mina skärmar, en bild ska skapas och framställa en kropp som mer värt än en annat kropp, ett visst folks offer ska förtjäna större känsla av sorg än ett annat folkslags lidande, en del människors död ska ske det tysta och i andra fall tjäna som propaganda. Palestinierna och Israelerna är alla offer för samma krig, deras så kallade representanter som hanterar krigets kugghjul tjänar var och en sina särskilda och noga kalkylerade syften. Men alla offer dör i samma krig. De blir kanonmat av ungefär samma skäl som de som dog i Alexandria, Rom, Ryssland, Normandie, London, Rwanda, dagens döda i Mellanöstern som i morgon begravs och i övermorgon glöms, dog enkom på grund av att fanatismen och hatet segrade över förståelsen och förlåtelsen. Minnetsmanipulatörer på båda sidor låter nu sin propagandamaskin mala på, mäktigt, effektivt och med större genomslagskraft än den någonsin gjort, den ska få oss att välja sida och hata, fördöma och hota "den andre". . .det är bara det att "den andre" det är speglbilden av oss själv. . .det är vårt syskon.
