Martin Blecher, informatör på Svensk Israel Information, skriver i Dagen att vi glömt Gamla Testamentet när vi talar om Israel. Ja det hoppas jag verkligen vi gjort! Ska vi se vad det är Martin egentligen säger. . .långt från sanningen är han i alla fall. Det är absurt att gå så långt tillbaka i historiens dimmor att tvingas argumentera om vem som borde ha Palestina i dag utifrån Gamla Testamentes läror. Men i fallet med Israel är det ingen som höjer på ögonbrynen. "Historiska anspråk" blir de facto och de jure justifikationer, på en annars, icke rättligt godtagbart grund.
Jag undrar om världen någonsin har skådat en främling som kommer med sin grupp människor till ett land och påstår att landet är deras, eftersom deras förfäder delade en religion och bodde där för cirka 2000 år sedan? Om mina läsare anser mig partisk, jag inbjuder alla att läsa in sig på historien och kontrollera fakta. De fragmentariska uppgifter som vi har visar att det judiska folket levde ett kringflackande nomadliv och drog in från Jemen, kom ifrån söder till Palestina, stannade där en kort tid, och sedan drog de vidare till Egypten, där de förblev ungefär 400 år.
Omkring 1300 f.Kr. lämnade de Egypten och gradvis erövrade de det mesta av invånarna i Palestina. Det är talande att filistéerna, inte judarna, gav sitt namn till landet; "Palestina" är bara den grekiska formen av "Philistia." Endast en gång under David och Salomo, hade det judiska folket någonsin kontroll över nästan, men inte all, mark som idag är Palestina. Detta imperium varade bara i 70 år, och avslutades abrupt 926 f.Kr. Först 250 år senare under konungariket i Juda, en liten provins omkring Jerusalem, knappt en fjärdedel av moderna Palestina, fanns åter ett Israel i regionen. Sen 63 f.Kr. erövrades Juda och Jerusalem av Pompei, och aldrig hade mer ett endaste spår av självständighet till sitt namn. Den romerska kejsaren Hadrianus avslutade sedan kungdömet slutligen ca 75 e.Kr. Hadrianus fullkomligt förstörde Jerusalem, byggde upp det under ett annat namn, och under hundra år fanns inget judiskt. En handfull judar blev kvar i Palestina, men de allra flesta dödades eller spreds till andra länder, in i diasporan, som så många folk tidigare. Från den tiden upphörde Palestina att vara ett judiskt land, i all tänkbar bemärkelse. Detta var 1875 år sedan!
Om en sådan fantasi fick frispel hos alla folkslag. . .hur skulle kartan av världen se ut då? Italienarna kan hävda att England upp till muren är deras, då romarna håll till där så länge. England kan hävda Frankrike, ett "hemland" för deras erövrande normander. Och den franska normander kan hävda Norge, där deras förfäder härstammar från. Och förresten, araberna kan påståendet att Spanien är deras. . .som Cordoba var i över 700 år. Många mexikaner kan kräva rätt till Spanien, "hemland" för deras förfäder. De kan även hävda Texas, som var mexikanskt i över 200 år. Och de amerikanska indianerna kan nog kräva "hemland" så det förslår. Jag är inte skojfrisk, alla dessa påståenden är lika giltiga eller lika fantastiska som det judiska "historiska sambandet" med Palestina som Martin vill framställa som något naturligt. De flesta är dessutom mer aktuella än någonsin.
