Det är fascinerande läsning. . .Blairs biografi. Inte klar på långa vägar men jag har förstått att han inget ångrar. Nåja. . nästan. . .han ångrar att han förbjöd rävjakten. . .snäll mot djur är han den gode Blair, mot araberna i Irak. . .inte so much. Det är min fascination för det makabra som gör att jag tar mig igenom detta bokverk där det mesta är vanföreställningar och nonsens, från en man som nu är Fredsändebudet Blair; och det är en helt ovärdig titel if you ask me, vilket ingen självfallet kommer göra.Blair är, via sina ditkommenderade soldater, i regionerna kring Basra, ansvarig för ett lättfärdigt dödande, tortyr, ansvarig för att ha skövlat områden där invånarna snart har förlorat allt, hem, skolor, el, rent vatten, miljö, moskéer, deras arkeologiska arv, sina jobb, sina företag, sin psykiska och fysiska hälsa, sin säkerhet, sina barn, sina föräldrar, sin framtid och sina liv.
Mer än hälften av befolkningen i Irak och över 30% i Basra är antingen döda, sårade, traumatiserade, fängslade, interna flyktingar, utländska flyktingar. Luften, marken och vattnet är dränkta med utarmat uran, odetonerade bomber ligger på lur för barn att plocka upp, södra änden av tvåflodslandet som en gång ansågs vara platsen för Edens lustgård är nu bara det förlorade paradiset, ett land som lika lite går att sätta ihop som att Eva kan lämna tillbaka sitt äpple.
Allt medan Blair sina memoarer rättfärdigar det med att han likt Moses måste leda sin lilla hop rätt för att rädda dem från onda män. Eller som han skriver: On the basis of what we do know now, I still believe that leaving Saddam in power was a bigger risk to our security than removing him and that, terrible though the aftermath was, the reality of Saddam and his sons in charge of Iraq would at least arguably be much worse. I can't regret the decision to go to war." Much worse for who and how many kan jag undra. . .
