söndag, januari 30, 2011

Ännu en begravning

Den 29 januari, 2011, deltog tusentals invånare från byn Beit Ommar samt från omgivande byar i begravningen av Yousef Fakhri Ikhlayl, en 17-årig pojke som sköts i huvudet av israeliska bosättare dagen innan. Yousef låg hjärndöd på Al-Ahli sjukhus i Hebron innan han dog av sina skador tidigt på lördagsmorgonen. Efter en ceremoni i moskén följde uppskattningsvis 10,000 personer Yousef kropp genom gatorna i Beit Ommar. Byborna hade palestinska flaggor och skanderade mot ockupationen.

Vi följde tåget och kunde notera hur den israeliska militären sände iväg tårgas mot begravningen runt 12:00 då tåget nådde väg 60 mellan Hebron och Jerusalem; när palestinierna svarade med stenar mot vakttornet avfyrades gummikulor mot folkmassan och även ljudbomber flög ut från tornet. Över 50 personer drabbades av skottskador, men ingen blev allvarligt skadad.
Placerade inne på kyrkogården, vid graven kunde vi notera hur tårgas snabbt sköts in även på kyrkogården och efter bara tre minuter från det att kroppen sänkts ner i graven var vi alla tvungna att springa ut via den norra utgången. Den största delen av folkmassan skingrades vid denna tidpunkt, och skadade människor bars bort. Emellertid kunde vi notera hur flera invånare stannade och fortsatte att konfrontera gränspolisen med stenar. Soldater från IDF stängde senare infarten till byn i fyra timmar och ockuperade under striderna tre byggnader, däribland en byskola. Armén anlände för att förstärka attacken och eskalerade då användningen av tårgas fram till omkring klockan 15:00. Vid ett tillfälle kunde vi dokumentera hur tårgas användes mot en palestinsk ambulans som försöka ge första hjälpen åt en skadad kvinna.

Det talades mycket i media om hur "sammandrabbningar" mellan israeliska bosättare och palestinska invånare i Saffa hade föregått tidpunkten innan Yousef blev skjuten, i verkligheten finns det dokumenterat på video hur ca 50 bosättare attackerar Saffa och sköt i luften samt sparkade omkull stenmurar. Detta medan Yousef arbetade på sin familjs fält med sin far en bit upp för kullen. När Yousef kastade sten mot bosättarna för att de skulle upphöra att skövla stenmuren och hans fälten sköt en av bosättarna fem skott, varav ett som dödligt sårade Yousef och skadade ytterligare en 16-årig kusin i hans närhet. Det tog den israeliska militären nästan två timmar att komma fram till byn, och väl på plats valde de att eskortera bort bosättarna i stället för att gripa dem. Ännu har enligt IDF ingen bosättare arresterats för dådet.

onsdag, januari 26, 2011

Kattastrofer i Mellanöstern

Har haft lite ledig tid i Israel under en vecka så som alla sett. . .nix blogg. Och nix inlägg kommer fortsätta ett tag till. Åter Hebron och regelbundna inlägg på lördag. Pausbild bifogas.

onsdag, januari 19, 2011

Eyeless in Hebron

På väg till ett möte med en av våra kontakter utanför Hebron passerade vi fyra barn som satt på knä med ögonbindel och två gevär mot sina ryggtavlor. Då vanliga överlevnadsregler inte alltid gäller på Västbanken, dvs. att ser man militär med vapen riktade mot människor så kör man normalt kvickt vidare, hoppade vi självklart av taxin och började fotografera. Något som inte var populärt kan jag lova. . .men ögonbindeln på samtliga barn åkte i alla fall av illa kvickt.

Sen följde en knapp timme med upprörda känslor där deltagarna i dramat utgjordes av mammorna till de fyra småkusinerna, Nezar 10 år & Faraz 11 år samt Mohammed and Islam båda 14 år. Samt farfar till en av barnen, borgmästaren i byn, tre vuxna palestinier som verkligen med största sannolikhet hade kastat sten, militären, gränspolisen, israeliska vägarbetare, journalister och halva byn.

Det som troligen hade hänt var att tre äldre pojkar/män, 19, 22 och 25 hade kastat sten mot passerande israeliska bilar och när soldaterna gjorde en räd för att fånga in de tre skurkpojkarna, tog de även och arresterade deras något till mycket yngre släktingar. Trots att detta verkade uppenbart även för militären vägrade de släppa de fyra små, utan satte istället in även dem i militärfordonet för transport till polissationen i Kiryat Arba. Mammorna eller farfar fick trots böner inte följa med och de fick inte ens en bekäftelse på vart armén förde barnen.

Guilt by being a child in the fel plats vid fel tidpunkt verkade alltså vara skälet till arrestering, ögonbindel och bortförandet av fyra barn. Känns inte helt rättsäkert eller i total överensstämmelse med barnkonventionen.







söndag, januari 16, 2011

Hebron by night

Min sanning, din sanning och sanningen emellan

Over wknd, ~20 rioters apprched Karme Zur from Beit Ummar & hurled rocks. Sec.forces responded w/ riot dispersal means. Nåja. . .i alla fall enligt IDF. Enligt undertecknad; 20 demonstranter som ville gå till sina odlingsmarker strax utanför Beit Ummar. Debatter med militären. Återtåg till Beit Ummar efter 45 minuter, varpå Israelisk militär stormar byn med fyra militärfordon och två jeepar. Vilket självfallet möts med stenkastning. . .

Two rights prove the wrong

torsdag, januari 13, 2011

Tryck

En snabbstudie i textiltryck på kinesiska kläder som säljs i Hebron.
På trosor: Raccoon club. American Py. Silly Sissy. Sweet Cola.
På tröjor: Blue oyster cop. Fast wave attack plane. Hot ram man.
På jackor: Hawk dive attack club. Red hot chili pepper. Last lane fast plane.

Oftast utfört tillsammans med skabbig örn eller försök till Hot Rod. . .

onsdag, januari 12, 2011

The dual moral standards

In a letter to Defense Minister Ehud Barak Culture and Sports Minister Limor Livnat appealed to the minister to "find a way to prevent the demolition of the late Major Peretz's home", where his widow and four children still live. "Your duty is to make the courageous decision, it is our moral obligation," she wrote.
Jämfört med:
The Civil Administration and the IDF destroyed 13 temporary structures belonging to Palestinians and five structures at the nearby Shilo settlement.

Why is the moral obligation present in one case and not the other?

Skolrivningen i Dkaika

Det är en omvälvande erfarenhet att befinna sig i en region där religionen är en så stor del av det politiska rättesnöret. när religion tar över den politiska blir svårigheterna med detta blir tydliga, som till exempel vad händer med kampen för yttrandefriheten och rätten att kritisera religionen? Eller hur argumenterar man mot att land tillfaller arvtagarna till en viss profet? Politikens roll minskar i samma takt som religionerna blir en del av förhandlingarna och ett inslag i debatten kring den internationella rätten.

Tea Party-rörelsen till motattack

söndag, januari 09, 2011

Omstritt hotell i Jerusalem rivet. . .

. . .med hjälp av Volvokraft.
Tycker de använde lite fel bild hos Ekot. . .

fredag, januari 07, 2011

En natts sömn

Då kung Bure sänkt sig över mitt hemland i norr så sitter jag i kvällssol och lyssnar på nya ljud som jag inte tidigare stött på i någon större omfattning. För det första så slås jag av att det strax ovanför mitt huvud, på taket till affären där jag intar mitt kvällste, står en beväpnad israelisk soldat för att hålla några angränsande israeliska bosättare säkra. Hans radio sprakar ständigt, och hans vakthund skäller mer till än från. Och längre ner för gatan har vi kycklingmarknaden med sina galet galande tuppar. Men tydligast hörs ljudet av överflygande helikoptrar minst tre gånger i timmen.

Jag befinner mig som bekant sen tre veckor tillbaka i Hebron, den forntida staden belägen på södra Västbanken. Både judar och muslimer hävdar den gamla staden som sin egendom. Båda bor fortfarande där. Båda delar Ibrahimimoskén för sin bön. Patriarkernas grav, ingången till Edens lustgård, jordens nav, Herodes tempel som sen även var en korsfararkyrka, är den platsen i Hebron där invånarna kommer varandra närmast, om än på var sin sida gallret in till Abrahams grav. Men annars är Hebron en svårt sönderslagen stad. Soldater och poliser hindrar israeler och palestinier att ta steg in i den andras område. 95 spärrar är uppställda på stadens många gator, soldater patrullerandes på de tomma vägarna. Palestinska butiker stängda sedan länge, många med nedsättande rasistiskt klotter om arabernas underlägsenhet sprejade på dörrluckorna. Ett par hundra beväpnade israeliska bosättare har ockuperat centrum, medan 178,000 palestinier måste leva runt dessa. Den högra sidan av vägen får bara beträdas av palestinier, den bredare vänstra är endast öppen för bosättare och andra israeler. Hebron är definitivt en avskiljd stad, det är en uppdelad stad, en stad vars gamla kommersiella hjärta blivit övergiven, mörk och fientlig. Sammandrabbningar utbröt senast i februari efter att den israeliska regeringen meddelade att man planerade sätta Ibrahimimoskén på en förteckning över israeliska världsarv. Detta sågs av palestinierna här som ytterligare ett steg för att göra om Västbanken till Israel.

Det som emellertid främst påverkar denna ljumma kväll är historien jag får berättad för mig av en handlare i Hebrons gamla souk . Det är en historia som påminner mig om hur lycklig jag är som kan välja att sova tryggt och djupt i min säng i Sverige när helst jag så önskar. Det är en historia om de flyktingar som sen 43 eller 62 år tillbaka varken kan hitta hem eller sova tryggt i de sängar som finns tillhands. En god natts sömn hotas i och kring Hebron alltid av risken för räder av den israeliska militären, alternativt av extremistiska israeliska bosättare som tar sig in på in på odlingsmarkerna eller förstör hemmets rutor.

Under det senaste årtiondet, har mer än femhundra palestinska affärer stängts i Hebron och långt över tusen tvingats slå igen som en konsekvens av den israeliska ockupationen. Det är ungefär 75 % av butikerna i den gamla delen av staden och konsekvenserna av detta tvång har varit förödande. Den relativt öde platsen jag sitter på nu var en gång för bara 30 år sedan navet i handeln och gav liv åt hela samhället. Idag, efter 43 års ockupation, kämpar dagens invånare i Hebrons gamla stad för att helt enkelt överleva. Och tvånget mot butikerna fortsätter. Teet jag dricker intas under hängande hönsnät fyllt med skräp som kastats ner från bosättningarna ovanför den trånga affärsgatan. Israeliska soldater svetsade igen och stängde tre butiker i juli som en reaktion på demonstrationer mot delningen av Hebron. Butiksägarna hade inget med demonstrationerna att göra men deras butiker låg där protesterna genomfördes . Det räckte.

Allt detta trots att den amerikanska Agency for International Development renoverade hela området kring Shuhadagatan för både palestinier och israeler som en del av Hebron-protokollet från januari 1997 . Israeliska militären har sen dess ensidigt deklarerat, och utan formellt beslut fattat, att den är en gata enbart för israeler och internationella besökare, vilket betyder att de nu även kan styra alla marknader som är anslutna till Shuhadagatan. Dessa delar av staden som en gång var det palestinska Hebrons kött- och grönsaksmarknad och huvudporten till souken ligger nu alltså helt öde.

På vägen hem till min lägenhet för de kommande två och en halv månaderna passerar jag åter övergången mellan H1- och H2-området i Hebron. Jag noterar hur en ung kille kikar upp med dävna ögon, efter en lång dag i skolan, på en soldat som sträcker sig över honom och rotar runt i hans skolväska. Killen kan bara vara sju år gammal. Jeansen, under en blåröd jacka, syns bakom Spindelmannenryggsäcken som utgör nästan hälften av hans kroppslängd. Soldaten öppnar systematiskt varje dragkedja och slänger ner sina händer i varje ficka, innan han släpper ryggsäcken och ger den lille hemvändande eleven sin rörelsefrihet tillbaka. Sakta stänger killen dragkedjorna och med vissa ansträngningar är ryggsäcken på plats igen. Den unge soldaten återvänder till sin mobiltelefon och sin ryska flickvän som han talat med mig om innan under dagen, hans älskade Zusanna i Haifa, och har därmed redan glömt den lille, som nu snubblar förbi mig och skyndar för att komma ikapp sina vänner. Den späde killen har genomgått en procedur som kommer vara en del av hans utbildning ända upp till universitetsnivå enligt den israeliska ockupationsmaktens säkerhetsrutiner, rutiner som riskerar att föda ny ilska hos kommande genrationer. Fredsprocesser gör sig inte påminda i Hebron denna december 2010. Kanske nästa år?

Numera verkar även sömnen, när den väl kommer, kunna bli evig om det vil sig illa.

tisdag, januari 04, 2011

Synagogans ägare

Under en utflykt jag företog mig till en ruinstad söder om Hebron stötte jag på en grupp unga judiska män på besök från Brooklyn. Deras reseledare höll ett långt tal som även jag fick ta del av då hans röst var av den vältränade sorten. Poängen med föreläsningen var enkel att sammanfatta: landet som de unga männen såg ut över tillhörde Israel för det var inte ockuperat. Ockupationen var en icke-realitet.

Men bosättningarna är olagliga eftersom att Västbanken de facto är ockuperat. . .baserar jag detta på tolkning av obsoleta fördrag eller Säkerhetsråds:liga resolutioner? Nix. . .det är lättare än så, okupationen har nämligen Israels Högsta Domstol slagit fast. Västbanken är ockuperad mark. Se fallet: Beit Sourik Village Council v. The Government of Israel (HCJ 2056/04): Since 1967, Israel has been holding the areas of Judea and Samaria [hereinafter – the area] in belligerent occupation. The general point of departure of all parties – which is also our point of departure – is that Israel holds the area in belligerent occupation (occupatio bellica). See HCJ 619/78 “El Tal’ia” Weekly v. Minister of Defense; HCJ 69/81 Abu Ita v. Commander of the Area of Judea and Samaria; HCJ 606/78 Ayoob v. Minister of Defense; HCJ 393/82 Jam’iat Ascan Elma’almoon Eltha’aooniah Elmahduda Elmaoolieh v. Commander of the IDF Forces in the Area of Judea and Samaria.

Så Israel ser faktiskt sig själva som en ockupationsmakt. Men när jag efteråt tog upp detta med rabbinen som ledde gruppen av ungdomar fick jag emellertid veta att Israels HD inte var legitim eftersom den bröt mot guds lag. . och så var det med den saken. Ständigt denna gud som ställer till det för vi jurister.

måndag, januari 03, 2011

35...enligt mina amerikanska vænner

Three score and ten, the psalmist saith,
And half my course is well-nigh run;
I've had my flout at dusty death,
I've had my whack of feast and fun.
I've mocked at those who prate and preach;
I've laughed with any man alive;
But now with sobered heart I reach
The Great Divide of Thirty-five.

And looking back I must confess
I've little cause to feel elate.
I've played the mummer more or less;
I fumbled fortune, flouted fate.
I've vastly dreamed and little done;
I've idly watched my brothers strive:
Oh, I have loitered in the sun
By primrose paths to Thirty-five!

And those who matched me in the race,
Well, some are out and trampled down;
The others jog with sober pace;
Yet one wins delicate renown.
O midnight feast and famished dawn!
O gay, hard life, with hope alive!
O golden youth, forever gone,
How sweet you seem at Thirty-five!

Each of our lives is just a book
As absolute as Holy Writ;
We humbly read, and may not look
Ahead, nor change one word of it.
And here are joys and here are pains;
And here we fail and here we thrive;
O wondrous volume! what remains
When we reach chapter Thirty-five?

The very best, I dare to hope,
Ere Fate writes Finis to the tome;
A wiser head, a wider scope,
And for the gipsy heart, a home;
A songful home, with loved ones near,
With joy, with sunshine all alive:
Watch me grow younger every year --
Old Age! thy name is Thirty-five!

At Thirty-Five
Robert Service