tisdag, augusti 02, 2011

Cavottis århundrade


Världens första bombräd genomfördes i november i år för exakt 100 år sedan, över. . .just det. . .Libyen. Det var ett angrepp på turkiska positioner i Tripoli utfört av löjtnant Cavotti från det italienska marina flygvapnet. Fyra två-kilos bomber, slängdes ut över sidan på planet. Under dagarna som följde, genomfördes ytterligare attacker på närbelägna ottomanska baser. Några av bomberna, ett mönster alltför bekant under de 100 år som följt, föll på ett fältsjukhus i Ain Zara och tvingade fram artiklar i den internationella pressen om det var oetiskta i att släppa bomber från luften. Italienarna själva var dock mer jovialiska och prisade luftbombernasdess förmåga att demoralisera och panik:isera motståndaren.

Hundra år senare läser jag fortfarande påståenden av liknande slag: bomber skulle skingra allt stöd för Gaddafis regim och inleda en ny demokratisk guldålder för alla Libyer. På samma sätt som Shock and Awe-attacken skulle göra med Irak. Eller bombningarna av Vietnam och Kambodja. Eller Blitzen över London som var tänkt att bryta Storbritanniens kämparglöd. Alltså visar all blodig evidens de senaste 100 åren att släpper man högexplosiva stålfåglar på människor. . .ökar motståndsviljan; solidaritetskänslan och beslutsamheten. Trots detta väljer vi svenskar att underlätta bombningarna genom att låta våra mordiska JAS-piloter underlättta attackerna. . .100 år efter Cavotti inledde terrorbombingarnas århundrade.

Vi lär att vi inget lär.