fredag, september 30, 2011

Likhet inför lagen?

Visst inte är all bosättare hämndlystna kolonialister, inte heller är alla bosättare till sin natur våldsamma, att beskriva dem alla som sådana är lika oärligt som att hävda alla palestinier självmordiska fanatiker bara för att det finns radikala element bland dem. Men bara för att alla bosättare inte skall dras över samma kam kan det inte ursäkta den passivitet och likgiltighet som de israeliska myndigheterna uppvisar inför de brott extremisterna begår mot den palestinska befolkningen, judiska besökare och turister.

Jag såg under mina tre månader i Hebron en aldrig sinande ström av övergrepp som utfördes av hårdkokta bosättare mot de palestinska grannarna, mycket av övergreppen skedde dessutom mitt framför näsan på en osäker värnpliktigarmé. Fenomenet är tyvärr inget nytt, och tacksamt nog så väljer B'Tselem numera att dela ut kameror för att de drabbade snabbt ska kunna filma våldet och dokumentera den skakande vardagliga Västbankska verkligheten.

Det som överraskade mig mest var kanske att kolonisatörerna i Hebron inte begränsade sin hämndlystnad och brutala attacker enbart till palestinier, de var inte heller främmande för att attackera sina judiska kamrater. Jag vandrade med en Breaking the Silence tur genom Hebron, vars buss redan när den anlände till Abrahams moské/synagoga/kyrka/tempel var omgiven av respektlösa bosättare som blockerade deras avstigande och överöste dem med verbalt missbruk. Istället för att ingripa till förmån för turens deltagare valde gränspolisen att stå bredvid, inga gripanden gjordes, och i slutändan upplöstes helt enkelt mobben på deras bevåg, inte polisens. Under vandringen kom sen ett ägg flygande och häcklande rop följde; förrädare, och andra fientliga invektiv slungades iväg längs hela Shuhadda.

För alla som har varit till Hebron, eller någon av bosättningarna är Uddéns rapport föga förvånande. Att utsättas för övergrepp och attacker är en del av upplevelsen för den israeliska fredsrörelsen och palestinska lokalbor. Radikala element finns i alla religioner, i varje etnisk grupp, och i alla länder. Den mänskliga naturen och statistisk sanning bevisar att det alltid finns de som inte spelar med i samhällets normer. Emellertid så borde statsapparaten, i teorin, mobiliseras för att full effekt för att stävja dessas olagliga verksamhet, oavsett om detta sker från höger- eller vänsterytter, judisk eller muslimsk.
Gränspolisen, IDF och polisen som står och tittar på när bosättarna springer runt är naturligtvis inte alls rädda för att ingripa mot dem. Palestinska demonstrationer slås som bekant i det närmaste rutinmässigt ned med överdriven kraft: stenar kastade motarbetas med gummikulor, tårgas och urskillningslös eldgivning. Men när det kommer till hårdare tag mot våldet från kolonisatörerna verkar en annan uppsättning regler gälla, gummikulan ersätts med plastkulor och myndigheterna använder förhandling i det oändliga innan de avfyrar några vapen.

Jag har själv bevittnat denna dubbelmoral, från silkesvantar när armén avhysde de illegala bosättarna i Mitzpe Avihai till den hårdhänta brutalitet som utmäts av gränspolisen i de palestinska byarna kring Beit Ommar. Vad som bortförklaras med ord i linje med; interests of security i en situation glöms i den andra. En styrkedemonstration när det kommer till att upprätthålla lagen är helt enkelt beroende på om angriparna i fråga är religiösa judar än muslimer.

Ju längre detta dubbelspel får frodas i militära och politiska sfärer i Israel, desto värre kommer våldet bli. Att ge kolonierna och deras invånare carte blanche att delta i lågintensiva attacker bara uppmuntrar dem att testa hur mycket de kan komma undan med i sina försök att skrämma och trakassera någon som de ser som fiender i deras gudomliga krig. Endast genom att konsekvent och modigt står mot förstörelse av den laglösa bosättaren kommer det bli ett slut på brotten.

torsdag, september 29, 2011

Rekommenderas

Visst, ingen kan uttala gruppens namn men Repin och Levitan måste beskådas på Nationalmuseum.


Mellan Hägg och Odell

Mycket snack om Hägglund. Anser nog att partiledarnas betydelse i svensk politik är begränsad. Kristdemokraternas politik är det som borde debatteras mer, ledaren mindre. Den allmänna högersvängen som gjorts är djup olycklig.

Den sociala röst vi vill vara låter alltid falsk när vi i samma andetag som; värna barnen i Sveg-visan kommer fram, kräver mer och friare vapenexport samt sänkta bensinskatter och hårdare batonger. The bigger picture please. Personligen är jag övertygad om att Häggis är bättre på att leda partiet bort från katakombshögern än Finans-Mats.

Nåja, de stora elefanterna får dansa ett tag. Som gräsrot kan jag luta mig tillbaka så länge och återkomma när sakpolitiken är på agendan igen.

måndag, september 26, 2011

Urspårat

Såja. . .kom ihåg var ni läste det först. Redan för två år sedan skrev jag att det bara var en tidsfråga innan säkerhetssmurfarna skulle få tuppjuck samt föreslå säkerhetsbågar på tåg och tunneltågstationerna. Och. . .presto; den gångna helgen infördes det i engelska Bath. Portabla spärrar för alla som skulle av och på i staden. Komplett kontroll samt med extra droghundar på plats. Väntar nu bara på att någon Såsse i Sverige ska skrika på dessa stationskontroller.

Friday night in spa town...and scanner to find
The Mail on Sunday
25 Sep 2011

WITH its hot springs, parks and elegant crescents of honey-coloured stone, Bath is renowned as being Britain’s most genteel spa town. But judging by the latest security measures, it has now become a magnet for yobs. On Friday night, a 7ft-high...read more...

söndag, september 25, 2011

Vaccinbusarna

Vaccinbussar från Baxter kommer cirkulera utanför ICA-butiker kommande månad och ragga kunder. Snabbt och effektivt kan tyckas. Men några följdfrågor bör nog kosumenterna av snabbsprutan ställa sig innan de låter sig stickas: Baxter tar 220 kr för en vaccination. Med sin kampanj som startar redan nu finns en risk att personer ur riskgrupperna betalar detta belopp för ett vaccin som inte på något sätt är bättre än det som personen får gratis från landstinget i oktober. Dessutom riskerar de sämre skydd när det som bäst behövs. Samt att Baxter bara visat att Preflucel skyddar hos friska personer mellan 18-49 år gamla. De har inte visat att vaccinet är effektivt hos äldre eller de ovan nämnda riskgrupperna. Preflucel får inte heller ges till barn under 18 år.  

ICA borde kanske hålla sig till att kränga fläsk i plast?

lördag, september 24, 2011

Ringdans


Israels premiärminister Benjamin Netanyahus tal har analyserats och om det lämnar något avtryck så är det att Sverige bör börja leta efter Svenska ringar i Finland för att kunna återkolonisera Österbotten. Men om jag lämnar försöken att väva in arkeologi i folkrätten som B.N gjorde så visade hans tal exakt på varför palestinierna måste internationalisera sin sak och definitivt bryta med bilaterala förhandlingar under amerikansk ledning.

Netanyahu borde egentligen påkalla förhandling utan förhandsvillkor, men istället fortsätter de flera decennier gamla försöken att fritt att ta upp helt nya och stötande krav, det senaste är ett erkännande av Israel som en judisk stat, som ny förutsättningarna för fredsavtalet. Om det enda han har att erbjuda 2011 är förhandlingar med nya förhandsvillkor, kan rimligen antas att hans efterträdare kommer att fortsätta göra samma sak vid FN-invigningen 2033.
Hellre än att stödja eller ens erkänna att det internationella samfundet, som upprepade gånger proklamerat krav på fredsförhandlingar, attackerade Netanyahu internationell konsensus insvept i en dimridå av dålig demagogi: Gazaremsan åtnjuter nu total frihet, bosättningarna är inte betydelsefulla nog att vara en olägenhet för fred och Judéen och Samarien är och har alltid varit ett privilegium för bara och blott ett enda folk. Och för att bevisa det hela, visade han en ring som hittats invid det Romerska lägret som idag kallas Klagomuren. 

Netanyahu förlorade ingen möjlighet att delegalisera palestinierna och ignorera frågan om deras juridiska rättigheter på de ockuperade områdena. Netanyahu föreläste om Israels rätt att alltid kontrollera ödet för det palestinska folket, och visst det språkbruket framkallar extas i den amerikanska kongressen, men som bekant är dock det internationella samfundet mycket mindre imponerad av denna typ av retorik.

onsdag, september 21, 2011

22 procent

Minnet är som bekant kort och i synnerhet inom de internationella relationerna. Det var bara år 1948 som Israels representant i Washington sprang till Vita huset med en begäran om erkännande av ”Den Judiska staten” utan att ens ha fyllt i namnet på den ”Judiska staten” i framställan. Namnet Israel skrevs in på väg till mötet. Men nu är det ramaskri över både den ena och andra teknikaliteten när Palestina vill ha sin, av FN redan utlovade, andel land i området.

Naturligtvis finns det dubbelmoral och ja, och det är både sant samt förnuftsvidrigt, att mer uppmärksamhet ägnas åt Israel/Palestina-frågan än blodbadet i Syrien, men FN är inte bara ett anti-israeliskt valmöte, det är en politisk institution som förkroppsligar internationell rätt och speglar den internationella opinionen, vare sig Israel och folkpartiet vill det eller inte.
Det är lite svårt att förstå uppfattningen att hela världen är emot Israel, vilket man kan tro när man löser Fredrik Malms triader. Större delen av världen är mycket intresserad av att ha diplomatiska kontakter och handelsrelationer med Israel. De flesta av världens avvisar inte Israels rätt att existera, det vill säga frågan om Israels rätt att existera är en icke-fråga. Israel, en väl militariserad kärnvapenmakt står idag inför något direkt hot. Den officiella israeliska "hela världen är emot oss"-retoriken fungerar därmed sådär i dagens geopolitiska läge. Däremot är landets kollektiva minne ständigt påmint av Libermanska-politiker och att återkalla de grymheter som begåtts mot det judiska folket över de gångna två tusen åren. Ständigt debatteras under premisserna att; De är araber. De är antisemiter. De förkastar vår rätt att existera. De tolererar terrorism.

Palestinierna går till FN för att de har tappat tron på förmågan att skapa sin stat och nå självständighet genom direkta förhandlingar med Israel. Palestinierna går också till FN för att de kanske har lärt sig av Israels egna erfarenheter. Staten Israels egen födelse utfärdades av FN I maj 1948. David Ben Gurion förklarade sedan ensidigt självständighet. Detta var en motståndshandling inte bara mot de arabiska stater som förkastade Israel militärt, utan också mot de många vänliga västliga länder, inklusive USA som avrått dem från just självständighet. Trots att Israel endast hade kontroll över 55 procent av territoriet som FN tilldelade. Idag kämpar palestinierna för att hålla fast vid de återstående 22 procenten av de landområden som tilldelades av FN 1948. 22 procent. De kommer till FN för att bevara och rädda vad som kan vara deras allra sista chans att ha två stater för två folk i det som en gång var det heliga landet.

Ja, världen i stort, undantaget USA och Fredrik Malm, är på deras sida. Även om USA använder sitt veto i säkerhetsrådet kommer detta inte förändra det faktum att 129 stater för närvarande stöder det palestinska initiativet i generalförsamlingen och den palestinska önskan att få ha ett eget område på 22 procent av marken mellan Jordanfloden och Medelhavet. Det innebär, vilket USA och Israel verkar glömma, att nästan hela världen därmed också stödjer staten Israels rätt att besitta de resterande 78 procenten av marken mellan floden och havet. Alltså avsevärt mer än vad som tilldelades dem av FN 1948. Alla kanske inte är emot Israel ändå?

måndag, september 19, 2011

Trollkarl halshöggs

Nej jag skämtar inte. Nej det är inte en rubrik från år 1432, men så nära oupplyst medeltid vi kan komma idag. Självfallet är det Saudi som är ute och viftar med irrlärorna igen. Abdul Hamid Al Fakki is no more då han tydligen ska ha sökt svar på livets frågor genom att tala med en ande. Saudiarabien är alltså ett land vi har diplomatiska förbindelser med, som vi handlar med och som vi i allmänhet säljer vapen till avrättar fortfarande folk för att de tillber något anant än den godkända anden?

Saudiarabiens syn på mänskliga rättigheter är urusla och varför ska de bry sig? Bortsett från Human Rights Watch rapporter finns det lite eller inget internationellt tryck mot den saudiska staten. Trollkonstpolisen, Mutaween, utgörs av cirka 10.000 fanatiker fortsätter att orsaka känslomässiga, psykologiska och fysiska ärr hos otaliga anonym offer, och alla lyder de den saudiska kungafamiljen. Sverige och alla andra länder, omfamnar Saudiarabien som en allierad och vän som vi förlåter lite synder då och då. Men är inte även Mutaween-gänget terrorister? Ibland blir jag bara trött. Om de åtminstånde kunde hålla sig till att jaga varandra för att de själva tillber en osynlig ande och lämna alla andra i fred?

Snart!

Förhandsvisning av Högdalens tunneltågstation. Snart slut med bussbuset morgon och kväll.


söndag, september 18, 2011

8888

Den 18 september, ingen monumental dag. Men den 18 september 1988 mördades mer än 3000 protesterande munkar och studenter i Burma. 8888-upproret krävde alltså lika många liv som elfte september attackerna och folket i Burma har inte fått någon befielsehjälp eller hämnd. Inga TV och tidningsartiklar om vad som hände med släkten till de som mördades 1988. Vårt selektiva minne sörjer 3000 dödsfall med en skillnad på folk och folk.

Nu har jag alltid trott att en död var en död och var beklagligt oavsett vem som dog. Men inte i vår värld. Några av de många människor som dödats i krig sedan den elfte september 2001 ges inte ett enda omnämnande av TT medan döden av några andra ses som ett hårt slag mothela  mänskligheten. Så liksom grisarna i Djurfarmen, är några grisar mer jämlika än andra, och det beror förstås på vem som berättar historien.

Och efter som vi i Europa och USA har de största armérna i världen så  i berätta vilka historier vi vill. Vinnare är vinnare. Miljoner döda i Vietnam, Kambodja, Burma, Tibet, Västsahrara, Irak och Afghanistan etc, minns vi inte; det är de 3000 som är som oss vi minns.

lördag, september 17, 2011

Septembers draksådd


Så är vi inne i september, skördemånaden, och nu om en vecka väntar skörden av den draksådd Israel sått allt sedan 70-talets första Camp David. Norge följer folkrättsexperterna, Bildt duckar. (Skriver inte Sverige då svensk utrikespolitik numera är Bildt.)
I månader nu har båda sidor förberett för detta. I veckan meddelade Israel att även bosättarna beväpnas, och armén utbildar dem exakt när de är tillåtna att skjuta för att döda. Således bekräftar vad vi alla vet: att det inte finns någon tydlig skillnad mellan armén och bosättare många bosättare är officerare i armén, och många officerare bor i bosättningar.
Jag är nog rädd att förberedelserna för den tredje intifadan kommer orsaka ännu en spiral av våld. Men omständigheterna skulle vara helt annorlunda. Efter händelserna i Egypten och Syrien, kanske palestinska demonstranter skulle reagera olika den här gången, och se hur protester lönar sig bättre. Internationella och arabiska reaktioner kommer snabbare sätta fokus på upproret och jag kan tänka mig affischer snabbt fördömer både Binyamin al-Assads och Bashar Netanyahu om fredliga demonstrationer möts med dödligt våld från gränspolisens sida.
Det som oroar är att bosättarna nu spelar en mer central roll i eventuell Intifada. Bosättarna är, i uppenbar strid med alla tidigare fredsavtal, fler än tidigare år och de är argare. Det är egentligen ganska uppenbart varför en ny stat inte kommer bildas nästa vecka: en fred mellan Israel och det palestinska folket kommer med nödvändighet att baseras på autonoma områden tilldelas Abbas för att den framtida staten Palestina ska kunna byggas. Ett världsomspännande enighet om detta finns sedan länge. Den enda frågan är exakt var gränsen kommer att gå, eftersom det finns en samsyn om gemensamt överenskomna byten av territorier. Detta innebär alltså att freden av nödvändighet skulle innebära undanröjande av ett stort antal kolonier samt evakueringen av dessas bosättare från Västbanken. En evakuering som skulle slita sönder det Israeliska samhället.
Bosättarna och deras allierade dominerar den nuvarande israeliska koalitionsregeringen. De motsätter sig att ge upp ens en kvadratmillimeter av ockuperat landet, för någon som kallas gud har lovat dem det. På grund av detta finns det inga fredsförhandlingar, ingen frysning av byggverksamhet i bosättningarna, ingen rörelse av något slag mot fred. Gud hindrar fred, bosättarna blockerar med sin blotta närvaro fredsansträngningar och neutraliserar alla effekter av den officiella Palestinska FN-statusen.
Så lösningen ligger inte i New York, lösningen och freden ligger i att ockupationen blir för dyr för Israel. Ett land med bara 7,5 miljoner människor, upprätthåller den femte största militära organisationen i världen, och den glädjande nyheten är att USA: s militära bistånd bara betalar för en liten del av denna apparat. Det är ju heller ingen hemlighet att USA:s krigskassa snart är tom.
 Så de Israeler som protesterar på gatorna i Tel Aviv och kräver en välfärdsstat, med högst social rättvisa, de ska rösta rätt. De ska rösta in de partier som inser att konflikt- och okupationskostnaden är för stor. Israelerna i Israel kan älska bosättarna, eller hata dem, motsätta sig dem eller omfamna dem men sakförhållandet kvarstår; bosättningarna är den överlägset största hindret för fred och välfärd i Israel. Inte bara på grund av kostnaderna skyddet av de samma genererar, inte bara på grund av hur de dominerar det politiska systemet, men på grund av deras blotta existens.
Krav på pengar till sociala reformer i Israel kommer vara nyckeln till fred. Inte uppror och statsbildningar. Ingen kommer lyssna till detta och skotten kommer avfyras som vanligt men hoppas kan ju alla få göra.

torsdag, september 15, 2011

Just another day



Varje lördag genomförs protester mot bosättarnas landokupationerna i Beit Ommar på Västbanken. Protesterna möts som synes med regelvidriga motåtgärder.

tisdag, september 13, 2011

Full Metal Kontroll

Landstingsfullmäktige. En vanligen rätt avslappnad dag för vi glada hustomtar. I alla fall brukade det vara en rätt lugn dag. Numera har säkerhetsfanatikerna fått grepp även om Stenhuset på Kungsholmen. En si-så-där åtta till tio vakter från obskyr bevakningstjänst står numera och ser trötta ut på alla våningsplan samt nere i entrén till fullmäktige. Krydda med en biffig säkerhetschef, komplett med öronsnäcka, och du har ett avsnitt av West Wing Wanabes in the making.

Skott i foten

Hur kommer det sig att det just är Kristdemokraternas partiledare som på regeringens hemsida presenterar den undermåliga regeringsreformen: sänkt restaurangmoms? Tänket bakom att Göran ska presentera en reform som sker på bekostnad av vårt löfte om sänkt skatt för pensionärer känns väl ogenomtänkt.

söndag, september 11, 2011

The plot thickens. Nyligen påtalade jag att våra Alliansmoderater är lite smått nojiga kring att vi avlyssnar deras, förvisso sällsynta, men ändock förekommande, nya idéer. Utryckte en viss förvåning över deras rädsla, men nu förstår jag lite mer kring varför. Moderaternas kansliboss Hans-Erik har tydligen en bakgrund som hemlig agent. Han är och förblir därmed vår älskade spion i landstingshuset.

Stockholms lugn


Lediga sensommardagar.

Kostnad och nytta och trygghet


Då var det tio år sedan. Jag hade spenderat morgonen med en av världens då ledande relationsterrorister, min exfru, och någonstans ute på Frescati så fastande jag framför en TV-skärm i ett fik. Insåg att de frihetliga åren som hade drabbat världen efter murens fall var över.

För vad är det vi västliga makter har uppnått i kriget mot terrorn egentligen? Förutom de uppenbara moraliska felskären, dvs. tortyr, Guantanamo, utelämnande av människor till Khaddafi och co, erotiska genomsmekningar på flygplatser? Gör ni mina kära läsare en kontroll av den globala terroristdatabasen finner ni att inte så himla många människor har dödats av terror. Och framförallt inte ställt i relation till pengainsatsen och frihetsinskränkningarna som gjorts i terrorskyddets namn. 229 liv har släkts tillföljd av islamistiska attacker.

Hoppar vi över pölen till USA så visar statistiken att 15 amerikaner dödats i islamistiska terroristattacker utanför USA sedan 2001. Nio dog 2009, 33 under 2008, 17 under 2007, 28 under 2006 och 56 under 2005. De allra flesta var dessutom privata amerikanska medborgare som befunnit sig i krigszonerna i Irak och Afghanistan.

Tar då jag som Europe hänsyn till detta så tyder en grov beräkning på att dödas av en terrorist är en risk på ungefär en på 34 miljoner. Detta kan jämföras med den årliga risken att dö i en bilolycka som är 1 på 23000, drunkna i ett badkar 1 på 8000, träffas av blixten 1 på 5 500 000 eller springa på ett argt vildsvin 1 på 11000. Så alltså finns det en sex gånger större risk för mig att blir träffad av blixten än att flyga i luften för att någon förvildad mullah vill ha sina oskulder. Är kriget värt sitt pris i dollar? Knappast.

Vad som verkligen gör galenskapen uppenbar är dock att kring 919,967 civila irakier och afghaner dött som direkt följd av stridsinsatser i detta krig mot terrorn. Så innan fler civila och fler svenska soldater dör i meningslös onöda vore den bästa ceremonin denna 11 september ett fredsavtal i kriget mot terrorn.

fredag, september 09, 2011

Hjärnan kvar?

MAN MÅSTE BEVISA ATT BENET INTE VÄXT UT
TT MAN MÅSTE BEVISA ATT BENET INTE VÄXT UT
Dagens Nyheter
9 Sep 2011

För tio år sedan tvingades Fredrik Jansson från Skellefteå att amputera sitt ena ben. Ändå måste han regelbundet bevisa att benet fortfarande är borta och att han därför kan få fortsatt tillstånd för handikapparkering...read more...

Känns snarast som om någon på försäkringskassan behöver bevisa att de har hjärnan kvar.

torsdag, september 08, 2011

Moderatnoja


Som en del av mina läsare vet delar vi landstingskorridor med sjukvårdsmoderaterna. Eller tomtarna på loftet som finansmoderaterna en trappa ner mer eller mindre kärleksfullt kallar dem. Måste erkänna att jag inte haft så mycket emot sjukvårdsmoderaterna, ett trevligt gäng på det hela taget, men ibland undrar jag. De har nu i ett inslag av missriktad nojighet plötsligt fått för sig att jag och min kollega kan höra vad de samtalar om i rummet intill och med en Berlinmurisk iver förstärker nu våra vaktisar det tidigare igenspikade hålrummet mellan våra kontor.
Förutom att vi ska vara en allians så funderar jag även på om de inte istället borde börjat med att; låsa sina rum, tala tystare i köket, sätta munkavel på valda medarbetare när jag bjuder dem på öl? Samt inte minst. . .inse att det är via ventilationen längs med fönstren som jag och min kollega hör allt. . .inte via den nu förstärkt igensatta dörren.

onsdag, september 07, 2011

Oh the irony

(TT)
Den tyska författningsdomstolens besked, att det tyska parlamentet måste få vara med och godkänna alla beslut när medverkan i stödprogram innebär en belastning för tysk statsbudget, bidrar till osäkerheten, säger finansminister Anders Borg.
- Beslutet var väntat, men konsekvensen blir att det blir svårare för Tyskland att delta i de här förhandlingarna framöver. Det blir en mer omfattande och en mer politisk process kring fortsatta krispaket framöver, säger Borg.
- Det är ett kort till som bidrar till osäkerhet, säger han.

Europas framtid hänger på tyska parlamentet? Thats been known to go down så väl historiskt sett.

tisdag, september 06, 2011

Winds of change


Säljpanik, värdefall och det blir värre. När uttagsanstormning intensifieras mot Europas banker kommer behovet av kontanter öka nog för att tvinga ECB att antingen gräva djupare eller låt det finansiella systemet krascha.
Euroområdet byggdes på tanken att penningpolitiken och handel var tillräckliga för att knyta samman olika nationer i en provisorisk union. Ingen tror väl längre att Euro kommer att hålla? Vad som behövs är ett styrande organ med brett folkligt stöd som har befogenhet att införa en gemensam finanspolitik. Men EU:s beslutsfattare har inte ens börjat att förstå detta enkla faktum ännu, varför paniken sannolikt kommer att fortsätta tills euroområdet tillslut bryter ihop.
Som jag sa inför folkomröstningen, en pengaunion ska komma efter det att federationen är på plats. Men vem lyssnade?

Ben Gurions draksådd

Ankara’s chosen scapegoat

Jerusalem Post
6 Sep 2011

• By CAROLINE B. GLICK Mavi Marmara läs vidare om hur draksådden växte...

Israeliska turister stoppades på väg in i Turkiet. Den enda grund som angavs var att de var just Israeler. That stinks. Det enda goda som kommer sig av händelsen är att det blir debatt i Israel. . .och det påpekas att gränspolisen vid Ben Gurion regelbundet beter sig på samma sätt. Danskt pass men med somaliskt utseende, två timmar utan svar i båset snett bakom tullkontrollen. Svensk man men med stämpel från Dubai och Turkiet. . .samma sak.

Jag fick sitta i tre timmar och vänta. Inga förklaringar, inget att dricka, inget att äta. Invid mig hade jag förutom danskan, en Belgare med iranskt namn, en Israel från New York med stämpel från Irak, en kvinna från Brazilien som satt där bara för att, två Turkar och tre Palestinier på väg hem till Nablus. Inga svar, inga ursäkter bara väntan och genomgång av allt bagage.

På vägen ut ur Israel tar det mig ofta två ½ till tre timmar och smekningar över pungkuklorna för att få lämna. Så en debatt i Israel om national profiling av turister. . .hurra!

måndag, september 05, 2011

Terrorhjälp


NATO med medhjälpare har nu snart vunnit inbördeskriget åt islamisterna i Libyen. Sett per capita så var nämligen just Libyen det land som sände iväg flest skjutglada krigsgalningar till Irak. Men inte nog med det, Abdulhakim Belhaj, en av de ledande rebelledarna, var grundaren till Libyan Islamic Fighting Group (LIFG). En organisation som nu utgör en central del av den nya regimen, och androm till varnagel för NATO och Sverige, även en organisation som är terrorstämplad av USA och EU.


Slutsats? Antingen är terrorlistan ett skämt eller så bör NATO och diverse JAS-piloter ställas till svars för sitt brott mot nu gällande sanktioner.