fredag, januari 06, 2012

Dödgrävandet fortsätter

För att små utrikespolitiska äventyr ska bli framgångsrika, oavsett om det militära eller mer SIDA-baserade, måste det finnas ett tydligt nationellt syfte, en ännu tydligare policy som fger uppdraget med ett slutmål. Kanske även en vidare handlingsplan som genomförs när målet har uppnåtts. För tio år sedan startade Bush däremot i helt ändvänd ordning när han och NATO invaderade Afghanistan.

Krigsreflexen som kom sig av 11 september hade enbart det Londondimmiga syftet att krossa al-Qaida som sen blev till en fullskalig ockupation. Den afghanska nationen har nu anpassat sig till koniska krig. Afghanistan efter tio år av NATO-ockupation har förvandlats till en ödemark fylld av vrakdelar från bortsprängda förhoppningar. Vilddjuren i form av krigsherrar, mullor, banditer och svenska soldater kämpar i ett allas krig mot alla, för vissa ett befrielsekrig för de afghanska motståndsmännen, för andra ett berikandekrig, för somliga svenskar bara brusande stridserfarenheter att sätta på sina krigs-CV:n. I tio långa år har dödandet pågått och än är stridsyxan inte ens delvis begravd; och långsamt har talibanerna omärkligt ersatt den ursprungliga fienden; al-Qaida. Talibanerna, med provisoriska bomber, rostiga Kalasjnikovs och stulna granatkastare, kommer fortsätta komma i våg efter våg då de värdesätter sina liv till inget och noll.

När inser NATO att det inte går att besegra denne fanatiska fiende, en fiende trollbunden av legenden av deras egen uthållighet, bländad av sin oresonliga vilja att dö för sin profet? När ställer sig NATO frågan om talibanerna verkligen är fiender, i den meningen att al-Qaida var? Eller om det nu är ett inbördeskrig där civila lider mer än nödvändigt?

Kanske växer nu insikten att vid höjden av den sovjetiska ockupationen av Afghanistan, fanns det 140,000 tusen ryska trupper, 300,000 lojalt allierade afghanska soldater med stridsvagnar, helikoptrar och vapen samt tiotusentals civila rådgivare i landet som talade afghanernas olika modersmål. Och ryssarna dödade inte bara civila som den populära propagandan skulle kunna få oss att tro. Visst gick civila åt, men inte i större omfattning än under NATO:s ockupation. Sovjet byggde hundratals kliniker, skolor, fabriker, vägar och broar. Men trots detta förlorade de. De förlorade för att det afghanska folket inte ville ha det Sovjet ville att de skulle vilja ha.

I själva verket har alla utländska inkräktare i förgångna århundraden förlorat i Afghanistan. Varför amerikaner och svenskar skulle vara ett undantag, frågar jag mig? Du kan inte, hur gärna du än vill, bygga en nation av obenägna stammar och bygga upp institutioner ingen önskar sig. Afghanistan är och förblir ett land av berg, vildsinta krigare, en synnerligen misshaglig och kompromisslös islam, omedgörlig stamrivalitet och en politisk komplexitet som väver samman släkter, smicker, blodsband människans relation till högre makt och historia i en förening som är mer outgrundliga idag än de någonsin har varit. Landet är ett stort mysterium, och det måste få hitta sin egen nationella balans.