tisdag, januari 31, 2012

Mord i det tysta

Den 28 januari 2011 kl 06:30 vaknade jag i ett kloster i Haifa efter en skön natt i varm säng. Samtidigt i Beit Ommar vandrade den unge Yousef Ikhlayl tillsammans med sin far Fakhri ut till deras jordbruksmark där de iordningställt marken runt sina vinrankor. Trettio minuter senare klockan 07:00 kom två ligor med israeler från de illegala bosättningarna Bat Ayn och Kiryat Arba förbi på en av sina många och vanliga vandringar över privatägda palestinsk jordbruksmark. Konfrontationen skulle drabbas av dödlig utgång.

Det fanns inga tecken på att bosättarna planerade en attack och på över tre hundra meters avstånd avfyrades överraskande nog ett skott som träffade Yousef i huvudet. Kolonisatörerna från Bat Ayn och Kiryat Arba började sedan skjuta i luften och mot omkringliggande områden för att förhindra andra att närma sig brottsplatsen. Yousef bars iväg till en bil som körde honom till sjukhuset i Hebron. Han avled strax efter ankomst.

Vid hans begravning dagen efter, som jag var närvarande på i egenskap av följeslagare för EAPPI, satte den israeliska militären igång med att anfalla begravningståget; tårgas, gummiklädda stålkulor och skarp ammunition ingick i deras arsenal. Familjen fick inte ens chans att sänka ner kroppen i graven innan tårgasgranaterna svepte in över kyrkogården i en omotiverad och oprovocerad attack. (Själva protesterna som den Israeliska militären försökte stävja pågick nämligen långt utanför begravningsplatsens område.)
Yousefs begravning i Beit Ommar
Yousef hade innan mordet varit en regelbunden deltagare i PSP:s demonstrationer, sommarläger samt kurser i engelska där jag träffade honom i december 2010. Kanske går det att ett år senare finna tröst i att hans banemän fått sina domar? Knappast. Yousefs far gick med fotografier på de skjutglada bosättarna till polisen och han hade även identifierat ett fåtal individer han såg närmast honom och hans son när sonen blev skjuten. Kanske tror ni nu kära läsare att med denna grad av bevisning, i kombination med brottets karaktär, skulle föranleda en grundlig utredning och snabbt åtal tryggat, men som alla vi som levt under en period på Västbanken vet; det är inte vad som händer när bosättare attackerar palestinier.
Tårgasen över kyrkogården
I en rapport som släpptes av Yesh Din förra månaden slås följande fast: av 700 enskilda klagomål till den israeliska polisen på Västbanken inlämnade av palestinier, har hela 91 procent avslutas med att undersökningen skrivits av utan åtgärd, inklusive de 85 procent av ärendena som rör våld mot person. Den vanligaste orsaken till att stänga ned ett ärende är att "gärningsmannen förblivit okänd" samt en upprörande två procent av alla fall avslutades på grund av det lätt tragikomiska skälet; "brist på allmänt intresse". Vilket i sin tur föranleder frågorna, vilken allmänhet och vems intresse?

Rapporten visar vidare att endast 7,4 procent av fallen som rörde bosättarbrott mot palestinier från 2005 till 2011 faktiskt slutade i åtal. Vad har då hänt i fallet med Yousef? Självklart inget. Polisen genomförde ett förhör med med fadern och lämnade sen över ärendet till åklagarmyndigheten där det nu utan förklaring blivit liggande i flera månader eftersom åklagarkontoret har vägrat att tilldela ärendet en ansvarig åklagare, ett steg som krävs innan ett slutgiltigt beslut kan fattas om huruvida ett åtal kommer att meddelas eller ej.

Det är uppenbart att rätten till rättvisa för palestinska offer, även när offret är ett obeväpnat barn, fortfarande saknas. Kommer de våldsamma, ideologiskt drivna bosättarna och deras motsvarigheter i den israeliska militären fortsätta att agera med en total brist på respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna gentemot palestinier om de är säkra på att de inte kommer att möta några konsekvenser? Självklart. Can you get away with it why change? Dödandet av en civilperon, särskilt ett barn, borde resulterat i större internationella protester mot det samhälle som tolererar det, liksom åtal av ansvariga individer.
Resterna av attacken på begravningsföljet
Yousef Ikhlayl var en ung pojke som jag träffad en gång i mitt liv i en utkyld källare i Beit Ommar dit han kom för att lära sig engelska av mig och min vän Nidal. Han dog medan jag som innehavare av ett svenskt pass åt frukost i ett kloster i Haifa. Hans far får aldrig någon rättvisa. Och regionen aldrig uppleva fred.