tisdag, januari 03, 2012

Sanktioner och syften

Så där. Skrivuppehållet över och åter vid tangenterna tänkte jag börja med ett något för mig oväntat utfall. En liten udd mot den annars så välrenommerade Caroline Szyber, som tyvärr i ett utfall av ryggradsreflex istället för real reflektion uppmuntrar till hårdare sanktionstag gentemot Iran. Som alltid när jag skriver om tokstollarna i Iran försvarar jag inte regimen, utan förfäktar att freden bäst upprätthålls utan ytterligare sanktionshot.
 
Vad vet vi i väst egentligen om de intentioner den islamiska diktaturen i Iran hyser? Är det som Szyber med sidekick antyder på Newsmill; en självmordsbenägen nation som förbundit sig att genom ett absolut tillstånd av ofred och massförstörelsevapen ska tillintetgöra våra västliga värderingar? Maybe not. Iran är däremot en nation som alltid varit starkt oavhängighet sin geografiska placering. De många imperier som har styrt Iran efter de akemenidiska, parthiska och sassanidiska dynastiernas har varit där på svaga villkor och i modern tid har aldrig Ottomaner, Ryssland, Frankrike eller Storbritannien härskat. De har däremot styrt alla de andra länderna i regionen. Iran  har sedan kung Kyros i magnifikt majestät varit sitt eget dominerande imperie  vidare ett landområde känt för sin ekonomiska driftighet och uppfinningsrika medborgare samt gav världen monoteismen.

Eftersom historien präglar varje nation, Sverige tror sig ju tillexempel fortfarande äga Finland och diktera villkoren för Norge, och Iran ett land som inte ockuperat något annat land sedan tiden för Kyros den andre bör vi gå varligt fram med sanktionsskrammel. Irans folk har själva visat stor motståndskraft mot tokstolliga ledare och allt som oftast har de trotsat och skakat av sig allt för mordiska diktaturer, en kvalitet som fortfarande är ganska uppenbar i form av den opposition mot den islamiska republiken som vi ser idag. Det finns dock inget i den iranska historien som visar på en självmordsbenägen ådra, intet alls, nix och noll. Iran är tvärtom den mest utbildade muslimska nationen i regionen med flest antal kvarboende judiska medborgare. Därmed kan jag bara anta att pressas landet av en yttre fiende kommer oppositionen snabbt sluta upp bakom tokmullorna, inte för att de stödjer deras politik men som symbol för Irans historiska självständighet. Lite som att ingen var röd eller vit i Finland 1939 utan alla blev snabbt bara finländare. 

Således har vi alltså ett land med ett folk; Iranierna, som är stolta över sitt arv, stolta över sin unika plats inom islam, stola över sitt imperiearv. Ett folk är hårda i sitt oberoende och sin avsky för dominans från utländska makter. Lustigt nog några av de kvaliteter även de amerikaner som vill ”sanktionera” Iranierna besitter.

De självklara verktyg som Szyber borde propagerat för är diplomati, handel, massiva mängder studentutbyten och, viktigast av allt, Väst bör vara ett exempel på fred och frihet som iranska oppositionen kan sträva efter. Om historien är går att lära något av så det att dessa metoder fungerar bättre än de flesta andra som testats i olika delar av världen. Förslaget på Iranpolitik från Väst idag är; demonisera, bestraffa och hota. Iran påstås vara den aggressiva angripande nationen. Nämner bara det mest uppenbara; dels att Iran har skrivit under icke-spridningsavtalet och att de inte heller har inlett angrepp på någon granne under bra många 100 år.

Frågar mig alltså; är det fredsfrämjande att kräva hårdare sanktioner mot ett land som levt i fred och som inte brutit mot några internationella avtal? Är Iran ett akut hot mot vår frihet? Planerar Iran att invadera Irak? Pakistan? Lichtenstein? Planerar Iran terrordåd mot Spanien? Självklart; jag upprepar mig, Iran styrs av sexträngda skenheliga skäggiga skurkar som stenar äktenskapsförbrytare, stänger ner fri media, fängslar advokater och hänger knarksmugglare, men som sagt. . .om detta är kriterier så kanske Väst ska börja med krav på sanktioner mot Saudi vars gravt antisemitiska prinsar vid ett antal tillfällen också uttryckt önskemål om att utrota Israel.