onsdag, mars 28, 2012

Kartan

En karta på väggen i min lägenhet täcker Mellanöstern, anno 1903. I kväll så vidrör mitt finger försiktigt på ytan, precis där Hebron ligger.

Med mitt finger, jag går från Hebron till Betlehem, till Jerusalem, till Beirut och Damaskus. Damaskus till Palmyra och Aleppo. Aleppo till Jerash och Filadelfia, Shawback, Petra, Aqaba, Alexandria. Jag föreställer mig färgerna, värmen, ljuden, dofterna, minns resorna. Jag föreställer mig kaoset, som på något mystiskt sätt är organiserat. Jag hör hundratals bilar och öknens totala tystnad.. Jag ser vanställda människor och vänliga människor. Vanliga människor och vredgade människor. Doft av frukter och föroreningar, nästan blöt, min svedda hud från sol, min kropp i det inferno som är den mellersta östern. Ser på kartan, men animerat ser jag mig på gatan i Beit Announ. Vem var jag när jag var där? En tyst observatör? En förvånad resenär? En turist? En vandrare? En nomad? En rapportör? Livet är så otroligt lätt för mig. Jag har alla val, alla möjligheter. Ingen Assad, ingen gud som dömer eller beskjuter mig. Jag får fortsätta att beskriva den verklighet jag såg och placera mitt finger på kartan medan jag skriver.