torsdag, mars 22, 2012

Pacifismens bevisbörda

Det finns vissa svårförenliga handlingar, att genom krig skapa fred är ett av dessa. Krigen vi upplevt de senaste hundratal har endast att medfört att varje generation sett strider rasa. För varje krig har det sagts att denna gång på gång måste först segern uppnås för att den eviga freden ska råda. Med få undantag har krigen som utkämpats under 1900-talet och början av 2000-talet kunnat förhindras. Ingen vinner i krig. Allra minst de unga män och kvinnor som agerar nationens legosoldat för de politiker som inte har modet att försvara sig själva. Det är svårt att hela tiden förlita sig på att någon annan ska dö för en idé om frihet och demokrati.

Visst jag vet att min pacifism inte kommer att uppnå fred, men bevisbördan ligger hos de som med våld vill säkra freden. Hur framgångsrika har Sverige varit i sin kamp mot talibanerna? Hur mycket krig kommer krävas innan Syrien, Iran, Nordkorea och Vitryssland fått sin demokrati? Kan vi bomba in dem i ledet? Vill krigshetsarna verkligen det? Vad är priset vi är villiga betala för att få demokratiska styren i alla onda länder? Hur mycken vapenkraft behövs innan självmordsbombarna övergått till att odla sin trädgård och njuta av en god whisky på farstubron med en katt i knät? Konstigt nog är det svårt att få en förståelig och allomfattande plan från de krigskrävande ”fredsentusiasterna” om hur de ska lösa ekvationen med att krig i deras sinnevärld alltid är vägen till evig fred. Visst ser jag också hur svärmeri för någon religiöst inspirerad dödskult eller en skapad nationell fanatism aldrig kommer kunna se till befolkningens krav på lugn och liv. Det är emellertid inte pacifisterna som har bevisbördan för hur krig kan lösa dessa problem.