tisdag, december 11, 2012

Historiska lärdomar och spaningar

En utsatt stat i Mellanöstern kan basera sin överlevnad på tre saker. Den första, och den överlägset mest avgörande, är ett pågående flöde av stöd från västmakterna att betala för militäranläggningar, till en kostnad som är betydligt större än värdet av de ekonomiska och naturliga resurserna i territoriet skulle tillåta. Den andra är fragmenteringen och relativa svagheten hos omgivande arabstater. Den tredje är upprätthållandet av en borgfred inom staten samt dess kollektiva samtycke till en tydlig känsla av politiska prioriteringar, så att de kan svara med att lägga sin fulla kraft mot hot utifrån i stället för att slösa bort sina begränsade resurser på inbördes stridigheter eller populära projekt som inte direkt bidrar till dess överlevnad.
Imperierester
Problemet för ett land som detta är att ingen av dessa tre villkor kan vara uppfyllda på obestämd tid.

Förändringar i inrikespolitiken, och ännu viktigare, den ekonomiska tillväxten hos västmakterna kan med tiden urholkas och bli till en politisk skuld som så småningom förloras i en pågående kamp för tillgängliga naturresursliga rikedomar. Börjar sen interna processer bryta den interna sammanhållningen av staten i form av maktkamper mellan olika fraktioner, och för mycket resurser har satts till att driva politiskt nödvändiga men praktiskt taget värdelösa prestigeprojekt till stöd för stora religiösa samfund som bara ber och studerar skrifterna. Den arroganta visshet att staten alltid kan övervinna sina fiender och att västmakterna var skyldig dem bidrag att betalas för dess överlevnad garanterar den slutliga katastrofen.

Och det, kära läsare, var därför Kungariket Jerusalem föll till Saladin år 1187, och det var därför de sista resterna av kungarikena i Outremer, som korsfararna kallade landet nu kallas Israel, överrändes av muslimska arméer under det seklet som följde.

Shawback
Nu är jag väl medveten om att jämföra den nuvarande staten Israel med Outremer gör att alla invändarna kommer säga att Israel antingen kan eller inte kan jämföras med korsfararna på olika moraliska grunder; om vem som ägde landet enligt Bibeln eller Koranen. Det jag försöker påminna om i detta inlägg är dock vad som är relevant kring det rent pragmatiska kring krig och fred och statsöverlevnad,och då finns det många paralleller mellan de två exemplen.

Outremer på sin tid, förlitade för sin överlevnad på mycket stora subventioner från de stora västmakterna. I fallet med Israel, kommer kosingen främst från USA. Den amerikanska regeringen spenderar många miljarder dollar per år på direkt och indirekt stöd till Israel, medan USA’s stora och relativt rika judiska samfund, som omfattar det största antalet judar i en enda nation på jorden. Många synagogor i Amerika fungerar lika effektivt att kanalisera resurser till Israel som, säg, de europeiska egenskaperna i Tempelherreorden och Hospitallerna gjorde för att hålla rikedom och vapen flödande till Outremer. Utan detta stöd, statliga och privata, skulle den stora och välutrustade israeliska militären vara alldeles för ansenlig börda på ekonomin i det mycket lilla och resurssvaga land och maktbalansen i regionen skulle flytta dramatiskt till Israels nackdel.

Så vad händer när ekonomin i Väst tryter? Inrikespolitiska valfraktioner sliter sönder varandra och dagens munkar, dvs., de ultra-ortodoxa som ännu är undantagna frånvapentjänst, blir för många?  Om inte fredsprocess inleds snart tyvärr troligen samma sak som hände Outremer. . . Det är dylika sammanbrott som sker rätt rutinmässigt när imperier faller. Klientenstater som har satsat allt på stöd från en imperialistisk beskyddare befinner sig när kollapsen kommer i kläm.  imperier som expanderar genom att expandera genom att bygga ett nätverk av dessa klientstater, där är det är klientstater närmast andra stora fientliga makter som generellt betalar det tyngsta priset när imperiet sviktar. Israel är inkilad i en sådan position, och dess öde kommer styras av de hårda historiska händelsefloderna.