fredag, september 06, 2013

Stängt

Så var resan över. Skrivandet och tyckandet på denna sida slutar nu. Har inte för avsikt att längre knappa på om dagspolitiska händelser. Finns ingen längtan längre hos mig att  följa varje steg som tas i den politiska hetluften. Det finns andra ting än politikens potentater att studera; för krig, katastrofer och kretinära mördare står fortfarande i kö att förpesta vår jord men de gör inte till eller från att jag skärskådar dessa skeenden. 

Kommer numera avstå från att läsa och kommentera dagsaktuella artiklar och njuta enbart av litteraturens klokskap. 
Så jag stänger denna blogg lutar mig tillbaka i min fåtölj, låter Kronos styra mig i vilken riktning han vill medan jag fortsätter njuta det som gör livet vackert; ett rött vin från Bekaa-dalen, en kurvig kvinna, en god lammiddag, en bok eller en espresso i ett soligt Riga. 

måndag, september 02, 2013

Pausmusik



Efter det att Liana lämnade SLP så kan jag tyvärr inte längre höra henne sjunga live, och inte för att YouTube gör hennes sångleverans och röstliga ärlighet rättvisa men ett en njutning trots allt. Kan inte svara på vart min kärlek till fadon kom ifrån, men det kan bottna i att jag i fadon har ett alternativ till den radiovänliga rocken, långt från Idol å schlagern. Kan aldrig frälsa någon till min musiksmak, men vägleda, och hoppas någon upptäcker mysteriet och njutningen i det sensuella och det sorgsna som är; Saudade.

onsdag, augusti 28, 2013

Obamas nya bombräder

Jag vet att jag inte skulle skriva så mycket om aktuella händelser utan mer låta bloggen leva som bokblogg. . .men nu när den militära uppbyggnaden i Medelhavet tydligt påvisar att Assads motståndare tänker militärt ingripa i Syrien under täckmantel av ännu en "humanitär intervention" känner jag att sanning behöver uttryckas.
Bilder och videoklipp som har dykt upp efter den påstådda användning av kemiska medel i de östra förorterna i Damaskus är djupt oroande och en grundlig och omfattande utredning av vad som skedde där är absolut nödvändigt. Men det är oroande att de västerländska regeringar som hårdnackat stött anti-regeringsvänliga jihadistsoldater använder detta tillfälle att legitimera användandet av våld mot despotregeringen i Damaskus.

USA, Storbritannien och Frankrike är orubbliga i sina påståenden om att Assad-regeringen och den reguljära armén var gärningsmännen bakom attacken, trots att inget slutgiltigt bevis finns att styrka påståenden. Dessa regeringar verkar vara säkra på att Damaskus är skyldiga på grundval av at de ville förhindra FN:s utredningsgrupp från att besöka platsen, och när utredarna så småningom nådde området, spelar det Väst ingen roll för dem, eftersom de hävdade att den syriska regeringen hade förstört alla bevis för oegentligheter. (Jämförelser med Blixt å Irak uppenbara…) Assads muslimskt militanta motståndare har alltså konstruerat en djupt cynisk och hysterisk politisk berättelse som västerländska ledare nu unisont understödjer.

Det kan uppenbarligen finnas flera skäl till varför Damaskus visade tvekan inför att låta FN: s inspektörer komma åt platsen direkt, den mest uppenbara är att denna attack påstods ha ägt rum i rebellkontrollerade fästen i utkanten av huvudstaden, och att säkerheten för FN-teamet inte kunde garanteras om rebeller anföll dem eller lobbade in fler kemiska vapen under deras besök.

Syriska rebeller har nämligen visat sin fientlighet mot FN-styrkor vid flertalet tidigare tillfällen, regeringsfientliga grupper kidnappade 21 FN: s fredsbevarare i Golanhöjderna i mars och ytterligare fyra fredsbevarare senare i maj. Att FN konvojen nu mycket riktigt besköts av oidentifierade krypskyttar är knappast förvånande och det kan bara ses som ett steg i en serie av åtgärder för att eskalera situationen för att provocera fram en internationell reaktion.

När FN-teamet nu så småningom kom fram tillbrottsplatsen för att samla in bevis och, i motsats till amerikanska påståenden, hävdade FN att det fortfarande var möjligt för expertgruppen att samla in nödvändiga bevis trots den tid som förflutit sedan den påstådda attacken. But then igen, who cares?
Att Assad, som givet allt annat är en smidig diktator, skulle vara så taktiskt och politiskt ologisk har jag svårt att låta mig övertygas om.
Dessa attacker kommer enbart tjäna anti-regeringsvänliga miliser som länge har efterlyst Natos ingripande, liksom den syriska politiska oppositionen som nu plötsligt vägrar att delta i alla planerade Genèveförhandlingar. Dessutom gynnar anklagelser som regimen använt kemiska vapen de internationella motståndarna till Assad, som materiellt och ekonomiskt har understött utländska fundamentalistkombattanter i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Framför allt gynnar användningen av kemiska vapen vapenindustrin, som nu ser ett läge att sälja mer vapen till de fyra amerikanska krigsfartyg med ballistiska missiler som går i läge i östra Medelhavet, redo att skölj över det eviga Damaskus med Tomahawkmissiler , allt med hänvisning till skyddet av civila. Lockheed Martins aktiekurser har dramatiskt stigit sedan nyheten om kemiska vapen attack. . .SAABs följer kanske efter?

Hur som, det finns många avslöjanden som tyder på att anti-regeringsvänliga miliser har tillgång till kemiska vapen och i själva verket är skyldiga till att använda dem. Carla Del Ponte, chef för en FN-undersökningskommission som tittat på användning av kemiska vapen i norra Syrien i slutet av mars uttryckte till och med att bevisningen var starkare för att jihadisterna använde kemiska vapen och inte den syriska regeringen. I maj, fann den turkiska polisen cylindrar av sarin hemma hos en syriska aktivister från den al-Qaida-kopplade Al-Nusra Fronten. I juli lämnade ryska experter rapporter till FN om hur de missiler som används i tidigare attacker med kemiska vapen inte var fabrikstillverkade, och att den kemiska sammansättning man hittat på komponenterna inte var i överensstämmande med vad den syriska militären har.

Den syriska militären har nyligen även upptäckt kemiska vapen i en rebelltunnel i Jobar, inklusive gasmasker tillverkade i USA och kemiska ämnen från Saudiarabien. Rapporter visar också att en före detta högt uppsatt saudiarabiska medlem av al-Nusra Fronten hävdade att gruppen har kemiska vapen i ett tweet.

Avrundar nu med att John Kerry, Laurent Fabius, och William Hague alla skuttar runt å viftar för att militära åtgärder nu kommer att vidtas mot Damaskus trots att det saknas en rättslig grund för åtgärder. Om "humanitär intervention" skulle genomföras, skulle det behöva godkännande från FN: s säkerhetsråd i form av en resolution, men en sådan lösning skulle inte gå eftersom länder som Ryssland tror att denna typ av interventioner skulle kunna användas som en förevändning för att ta bort den lagliga regeringen i Syrien, eftersom det har använts under den senaste tiden i det forna Jugoslavien, Irak och Libyen - alla med massiva missbruk av vapenmakt som har resulterat i betydande civila offer
.
USA, Storbritannien, och Frankrike ser sig själva som rättfärdiga riddare; risk rationalitet och bevis tillförmån för Assad kommer inte att vara tillräckligt för att bryta deras vågsamma och löjeväckande vanföreställningar, dessa stater är ett modernt avantgarde av militantkorporatism och har visat att de söker bara har sina egna geopolitiska mål i sikte.

De länder som representerar en balanserad syn på denna kris bör inte stillatigande se på medan Västvärlden "kommer till stöd" för det syriska folket med kryssningsmissiler och flyganfall, de bör bjuda motstånd.

torsdag, augusti 22, 2013

Wolf Among Wolves

En tidsresa tillända. Hans Fallada har onekligen sina likheter med Dostojevskij i det att de båda lyckas med att vara fängslande i sina texter när, på ytan åtminstone, inte mycket alls inget alls händer?

Hjälten, Wolfgang Pagel, är en älskvärd men ryggradslös ung man som upptäcker att sin moraliska resning först när han lämnar ett kaotiskt och inflationsdrabbat Berlin för en herrgårdsmiljö som visar sig vara lika full av olika dårligheter som storstaden. Det finns i Wolf Among Wolves en magnifik spänning både mellan den moraliska resa Pagel företar sig i staden och de lärdomar om ondska han förvärvar genom erfarenheter ute på landet. Falladas egen fascinerande och tragiska existens kanske kan förklara den kontrast till resten av boken som utgörs av en oändlig optimism vid romanens slut; med Pagel, hans fru och deras barn på väg mot om inte lycka så i alla fall stabilitet. Detta är i varje fall en bok som lever i ögonblicket, ibland stannar den upp lite väl länge för att analysera och brodera, men inte på ett långtråkigt sätt. Det är framför allt Falladas otroliga berättargåva som håller läsaren trollbunden, och det finns material bara i denna bok nog för hundra noveller till; eller vad sägs om en galen baron som håller gisslan på ett hotell i Berlin, eller berättelsen om den anställde Elias som har börjat samla pengar i hopp om att de så småningom kommer att vara värt något senare men slutar samla dem eftersom pengar han förstår att pengar förlorat hela sitt värde. Hur som helst, boken är en förvånansvärt trogen vittnesbörd kring den tid i vilken de skrevs och ett mästerverk. 

onsdag, augusti 14, 2013

Renegade

Låter pretentiöst, en man som har att fullfölja sitt öde, men först måste han svära trohet till sin svurne fiende. . Kung Edvard av England. Skottland, 1300-tal med inslag av Arthurska profetior om att förena de brittiska öarna under en krona. Mannen, Robert Bruce, är dock fast besluten om att själv göra anspråk tronen i Skottland. Problem finns; han är i boken på flykt och jagas av en obeveklig mördare och trängd av fiender verkar hans ambition långt från att förverkligas. Även andra skotska familjer har en längtan till att få greppa kronan, gamla rivaler samlas. Robert, van vid ett liv på slagfälten, hannar i Renegade i det minst lika dödliga politiska spelet; med makt och svek (det vi idag kalla proval) måste vad han offra allt för att hålla sina förhoppningar om kungamakt vid liv. Ergo har författaren Robyn Young skapat ännu en bländande historia om konspirationer och dubbla lojaliteter, samt liksom i förbifarten ett fantastiskt porträtt av den medeltida världen.

Renegade är del två i Robyn Youngs serie om den turbulenta period i skotsk historia där Edward Longshanks försöker samla folket på de brittiska öarna, likt kung Arthur, gjorde före honom. Robyns beskrivningar är, för det mesta, riktiga, skrivandet är inspirerade och felfritt, historien precist och boken beskriver jag som, i sin genre, briljant. Brittisk historia under denna epok var aldrig bättre berättad.

söndag, augusti 11, 2013

Various Pets Alive and Dead

Trots titeln, finns faktiskt väldigt få djur levande eller döda i Various Pets Alive and Dead, men det gör för en charmant titel och ett vackert omslag. De husdjur som finns med i historien är däremot bara hamster å kanin. Inte samma hamster märk väl, men ett antal olika hamstrar. Hamstern, som husdjur, i sin lilla bur, som människan hanterar styvmoderligt, går evigt runt, runt i all oändlighet och i evig kraftfullhet på sitt lilla hjul, är ett mycket metaforisk sätt att se på hur vardagen förblir. Hur många människor tillbringar inte sina liv i just denna typ av situation? Detta är också det centrala temat i berättelsen. Från och med att de väldigt idealistiska, unga och energiska Marcus och Doro långt tillbaka på 1960-talet letar efter ett nytt sätt att leva ett meningsfullt liv. Med sig får de några få andra och skapar en liten radikalkommun i närheten av Doncaster, delar allt, bokstavligen allt, tills kommunen imploderar cirka 20 plus år senare. Det är då 2008. Marcus och Doro har tre barn som självfallet inte vill ha något alls att göra med politik eller sin barndom.

Marina Lewycka beskriver på ett enastående sätt hur barn som spenderat mycket av din barndom med att äta linser, göra sysslor och dela på allt vill blir Danderydsmoderater i sin syn på mitt å ditt. Dottern Clara om är långt bort från den sorglösa hippietillvaro som lågstadielärare, försöker åstadkomma ordning och stabilitet till sina små ligistelever, Serge, en briljant matematiker som egentligen skulle varit på Cambridge och doktorerat har sugits in virvelvinden runt Londons finansmarknader; naturligtvis vet hans föräldrar inget om det och så lillasyster Oolie-Anna, som har Downs syndrom, och är desperat i sina behov av att hävda sin egen självständighet och leva på sina egna villkor.

Föräldrarna Marcus och Doro har aldrig gift sig. Men boken inleds med att de av någon anledning en dag bestämmer sig för att just gifta sig. Och detta leder till att varje familjemedlem har att komma till rätta med vissa saker som hände i det förflutna. Romanen fokuserar på Serge, om hur hans omsorgsfullt konstruerad fasad småningom rasar; självfallet tillsammans med hela den finansiella sektorn. Boken är underhållande, lättläst och besitter en bra intrig, karaktärerna är väldigt, väldigt mänsklig, liksom förhållandet mellan dem. Grundligt njutbar läsning.

lördag, augusti 10, 2013

Azazeel

I Azazeel låter författaren sin berättelse förtäljas av en koptisk munk i 400 talets Levant. Han skriver på pergamentrullar som han sedan gömmer, Azazeel, djävulen är hans mentala demon och medberättare som påminner munken om de kristna grymheterna; mot hedningar och Nestorianer. Det är en berättelse om exotiska sexuella äventyr med en hedning och en hel del teologiska diskussioner om alternativa evangelier.

Ironiskt nog påminner denna bok om hur de kopter som idag förföljs i Egypten en gång själva bedrev häxjakt på den minoritet av anhängarna som höll fast vid gamla gudar. Men nu är frågan inte om historien upprepar sig eller inte, utan vad betyder om återfallet till religionsbråk i Egypten? Egyptens historia handlar, som boken påminner läsaren om, inte bara om faraoner och pyramider, utan landet är ett intro till berättelsen om mänskligheten.

Egyptens historia omfattar omkring fem tusen år, och omfattar ursprunget till vår civilisation, de förekom grekerna och romarna, de närde upprättandet av den judiska, kristna och muslimska religionerna och spände över medeltid med korståg och erövringar, araber å afrikaner fram tills den koloniala och neo-koloniala eran av idag.

Egyptierna haft en av de rikaste religiösa kulturer i antikens värld. I sina praktfulla tempel erbjöds universums skapare århundraden av vördnad innan monoteismen tog jorden i sitt grepp. Men som munken i Azazeel påpekar; om Nildalen redan var välsignat av gudarna, vilken nytta gjorde kristendomen för de redan religiösa egyptierna? Vilka var Kristus chanser att konkurrera med den mäktiga Amun-Ra? Går en mångreligiös miljö att förena med en främmande religion vars anhängare uteslutande trodde på en förnedrad av människa född och korsfäst gudom? Kristendomstragedin som drabbade det Ptolemaiska Alexandria, den kosmopolitiska staden som kombinerade visdom Thoth och nyckfullhet Dionysos visar att så inte var fallet.

Efter att ha läst om den koptiske tvivlande munken förstår jag hur den ihärdiga och dogmatiska ortodoxa läran hos den koptiska kyrkan i första hand kunde hänföras till påven Kyrillos av Alexandria (ca 376-444) Innan patriarkatet av Kyrillos hade Egypten i allmänhet och Alexandria i synnerhet levt i en miljö av mångfald och tolerans. Och  generationerna av egyptier som brukade vörda gudinnan Isis och hennes son Horus hade som konverterade till kristendomen inte svårt att relatera till berättelsen om Maria och hennes son Jesus. Men Kopterna fick tyvärr under Kyrillos sin fundamentalistiska syn på kristologi. Han stödde en utvisning av judarna från Alexandria och vid början av det fjärde århundradet, ledde han den växande kristna kyrkan och dess väg mot att konsolidera sin makt genom att utrota de forntida egyptiska religionerna och traditionerna.

Mot detta stod inledningsvis Egyptens dåtida härskare; ptoleméerna, kanske de enda ledare i landets långa historia att erkänna det faktum att de styrde en nation som hade en historia och en kultur de gjorde bäst i att låta sköta sig själv. Så under den hellenistiska eran i Egypten, fortsatte den forntida egyptiska visdomen och dess gudar att vara heliga i de tempel som byggdes för dessa egyptiska gudar. Och i Alexandria, fanns en ambitiös plan för att förvandla staden till att bli navet av all visdom och kunskap om den antika världen, där biblioteket i Alexandria bara blev allt större och mer illustert.

Biblioteket bestod kanske så många som 500.000 manuskript; hela samling av kunskap som samlats genom forntida filosofer, vetenskapsmän och poeter. Och det var allt finns i en byggnad anses av de gamle att ha varit av en enastående prakt. Från tiden för dess tillkomst under det tredje århundradet f.Kr. tills dess förstörelse inför fanatikernas händer sju århundraden senare, var biblioteket i Alexandria Visdomens hemvist och det bestående löftet om pluralism i den antika världen. En av de sista generationerna av bibliotekets fostrade forskare var den legendariska Hypatia, som även hon har en roll i bokens intrig. 

Hypatia arbetade i biblioteket som en matematiker, astronom, fysiker och chef för nyplatonska skolan i filosofi. I en tid då kvinnor hade några alternativ och behandlades som egendom, flyttade hon fritt och smälter in genom traditionellt manliga domäner. När imperier föll och galenskap rådde stod hon stod ensam i att förena världen och värna om stadens mentala hälsa och visdom.

Problemet var att ärkebiskop Cyril föraktade henne för att hon var en symbol för fritt tänkande, inlärning och vetenskap, och såg på den tidiga kyrkan som ännu bara en religion bland många, vilket den ju var. Så han lät henne mördas. . .själv blev han så klart helgonförklarad.

På samma sätt se vi nu hur islamister använder sin sharialag som en ursäkt för att gripa den absoluta makten och utplåna spåren av Kopter i Egypten. Så precis som kristendomen en gång nedsänkte miljontals aningslösa människor i oändliga och onödiga konflikter samt upplysningsfientlighet gör nu islam samma sak. Det har gått 1600 år sedan Hypatia mördades och jag kan inte undgå att undra om människan verkligen blivit klokare under de åren eller vi bor i ändlösa cykler av korta pluralistiska renässanser följt av återkommande tider av mörker å krig?

Ziedan vet svaret. . .och även läsarna av hans bok. Boken är svår att placera i ett västligt fack; det är inte en Umberto Eco i Rosens namn, saknas ett mord i klostret. Boken är helt enkelt förbryllande för en läsare ovan vid det arabiskt strukturella i en text. Texten känns faktiskt som något från ett annat årtionde, inte bara ett annat land eller kultur. Det finns en charm i detta ett annat tempo, en annan rytm. En roman som kräver lite, men belönar med mycket.

fredag, augusti 09, 2013

Sword and Scimitar

Sommarläsning kan ibland hamna fel.  Tog mig själv för ett litet tag sedan till året 1565, och Sir Thomas Barrett sitter i England och hemsöks av e minnen som tvingade honom hem i exil, vilket är möjligt om ens hem är en krigiskorden; så med inget att förlora tar han till vapen för att åter försvara Barrett har svurit att försvara den kristna tron mot det svällande ottomanska riket. Vad som sedan följer är historien om belägringen av Malta samt de efterföljande striderna både på land och till havs. Barrett ska försöka återupprätta sitt rykte, medan han på samma gång måste upptäcka dolda hemligheter som syftar till att hota Elizabeth I position. . .och ja. . .självfallet; krydda med en mörkögd Maria.

Sword and Scimitar varaohyggligt banal och egentligen bara framhärdade jag bara för att den var lättläst i all sin enkelhet. Det är inte att skrivarbetet är skralt, det är mer att karaktärerna saknar något verkligt djup, noll känslomässigt engagemang i berättelsen, brydde mig inte alls om vad som hände. Boken är också alltför lång enerverande endimensionell.

måndag, augusti 05, 2013

Den Osynliga Bron

Den Osynliga Bron är en skrivprestation som med hjälp av ett alfabet av förlust ger läsaren en katalog av sorg...för att travestera bara en av Orringers många smakfulla meningar. Boken handlar om ett förvisso i grunden deprimerande ämnen; förlusten krig men sällan har mer charm vävts in i en sorglig text. De första 300 sidorna som rör ett melankoliskt Mellankrigseuropa är snudd på mästerliga. Dofter från 30 talets Paris letar sig snabbt in i min läsfåtölj. Kärlekshistorien mellan en ung manår äldre vacker kvinna trovärdig. Aningslösheten inför krigets katastrofen plausibel. Dock blir de kommande krigsåren styvmoderligt behandlade och de avslutade kapitlen känns mer desperat hopknutna, vilket iofs inte hindrar mig från att rekommendera den som lässällskap i augusti.

fredag, juli 26, 2013

Resistance

Ännu en bok avslutad. Denna gång var det Resistance av Owen Sheers. En mycket välskriven och noggrant redigerad bok där författarens poesibakgrund skinner igenom i texten, som är överhövan suggestiv i sin beskrivning av den walesiska dal där denna bok utspelas samt den beskrivna attityden hos de kvinnor som bor där. 

Perspektivet ges av Sarah och Maggie, två fruar som lämnas kvar kvar när deras män ger sig av för att bilda en motståndsgrupp under en tänkt tysk invasion av England, samt kapten Albrecht Wolfram, en tysk officer som skickas till dalen på ett hemligt uppdrag. Varje karaktär kämpar på sitt sätt för att komma till rätta med kriget.


Sheers uppenbarligen studerat perioden i detalj och hans alternativhistoria där D-Dagen misslyckas, ryssarna förlorar Stalingrad och amerikanerna dra sig ur det europeiska kriget för att fokusera på den japanska faran är både trovärdig och intressant. En bra grepp är att Sheers aldrig riktigt beslutar sig för vad som händer med de jordbrukare som lämnar sina fruar. Jag förstår genom antydningar deras öde men Sheers sätter härmed läsaren i samma position som de hustrur, en bra framkallad känsla av frustration i denna ovishet. En mer negativ frustration är hur han drar ihop Albrecht och Sarah mot slutet av boken, lite för långt bort för att vara riktigt trovärdigt. Boken är en behaglig och bra litterär bagatell, ett komplement till den alternativa historiegenren med stark emfas på tid och arketyper, men jag misstänker att läsare som söker en mer spännande, fartfylld läsning kommer att bli besvikna.

Nu väntar mig emellertid filmen:

torsdag, juli 25, 2013

The Singapore Grip

Alltid trevligt med nya bekantskaper. J.G Farrells cynism, svarta humor, och känsla för absurditet kryddat med en kompromisslös ärlighet kring kolonialismen och dess girighet, dess koloniala "mission", dess obetvingade attityder och dess grymhet mot lokalbefolkningen gör att The Singapore Grip var en mer gripande bok än jag kunnat ana när jag påbörjade den i början av veckan.

I centrum för historien står den ärevördiga gummifirman Blackett och Webb samt dess familjemedlemmar som har skott väl på kolonialismens mekanismer i många år. Krigsutbrottet i Europa har gjort att efterfrågan på Blackett och Webbs gummi leveranser har ökat och avanserna är mer än goda. Blackett och Webb är i boken dessutom redo att spä på vinsterna ännu mer genom att manipulera priserna, undanhålla gummiprodukten, försöka bilda ett monopol, och kringgå lagarna. För Farrell beskriver en familj vars personliga förmögenhet och personlig prestige är viktigare än framtiden för Singapore och England, men patriotiska de betraktar sig själva som ändå. Personbeskrivningarna är så strålande utformande att jag nästan från min läsfåtölj vill strypa Walter Blackett. . .en bedrift när det rör sig om en textskapad fiktion.

I det lilla och stora får läsaren sedan följa med månaderna innan, under och efter japanerna attackerar från norr, vi bjuds med på hur nestorn Walter Blackett förbereder det bästa kommersiella äktenskap för sin dotter Joan och manipulerar alla runt sig för att maximera kvartalsvinsten. Även personerna runt Walter lever sina egna intressanta litterära liv även om varje händelse knyts tillbaka till Walter.

Boken håller genom samtliga 500 sidor, fasorna som utspelar sig vid Singapores fall är dramatiska, och Farrell har värmt upp sina karaktärer till den grad för läsaren att det är svårt att avgöra om man ska vara glad eller ledsen för de olika öden han skapade. Ytterligare en bok att rekommendera alltså.

tisdag, juli 23, 2013

Hawkwood: Diabolical Englishman

Legosoldater. Alltid funnits och ingen mer krigisk än John Hawkwood. Knappadel från England som under medeltiden la under sig halva Italien. En handelsresande i apokalyptiska varor. I boken; Hawkwood: Diabolical Englishman har Frances Stonor Saunders kombinerat tidsbeskrvning med människoödet Hawkwood. Ta som exempel på mannens skrupellöshet hur har, när verksamheten var svag, tog sig för att belägra välbärgade städer, och hålla de skräckslagna invånare som gisslan.

Hawkwood var en av de riddare som efter det 100-åriga kriget drog vidare in i Italien och under den större delen av de kommande 30 åren var han en kondottiär, en hyrd legosoldat som tjänade bland andra Visconti av Milano mot påven, senare även påven mot Visconti, vidare till Perugia eller någon tills han slutligen hamnade i tjänst hos stormaktsstaden Florens , det rikaste av alla kossor att mjölka.
Hawkwood var en krigare som många andra, han levde på ett yrke som många hade, men han fick ett väldigt gott rykte för den effektivitet och hänsynslöshet med vilken han genomförde sitt värv. Hawkwood genomförde bland annat massakern i Cesena, där nästan hela befolkningen i staden, cirka 5000 män, kvinnor och barn, slaktades.

En del av hans framgång låter oss Saunders förstå berodde på hans nära relation med sina män: han betalade dem väl, sågtill  att de var väl beväpnade, och beaktade deras välbefinnande på och utanför slagfältet. Dessa insatser, i sin tur, alstrade en kåranda och en känsla av lojalitet mot sin befälhavare som gick långt utöver vad som var vanligt bland legosoldater.

Hawkwood dessutom var en vinnare. Nästan undantagslöst, hamnade han på den segrande sidan, antingen genom att kriga kampanjen till framgång, eller genom snyggt synkroniserade byten av trohet när hans egen kassör såg ut att fara mot ett nesligt nederlag.

Saunders guidar läsaren lätt genom denna förvirrande labyrint av kortsiktiga allianser och koalitioner, där ingen vinnare någonsin uppstått, denna dåtida Italiens tragedi, som tillräckligt kraftfull för att förena de olika stridande småstaterna under en enda regent. Följaktligen, som Machiavelli var fortfarande förmanade ett sekel senare, var Italien lekplatsen för Europas stormakter och i synnerhet Frankrike och Tysk-romerska riket konkurrerade om sin andel av områdets häpnadsväckande välstånd.

Vad Saunders erbjuder här är något mycket mer än en guide till den svekfulla världen av italienskt krig och diplomati. Hawkwoods berättelse skapar hon inom en ram vari hon målar en rik väv av senmedeltida liv: från digerdöden och krig, till de mystiska neurotiska visionerna som Katarina av Siena svalt sig fram till i Guds namn. Lägg till lite information om Petrarca, Boccaccio och Chaucer – så blir läsupplevelsen fulländad. Hawkwoods disharmoniska möten mellan människokärlek och barbari, fromhet och lust, ädel altruism och cyniskt egenintresse är aktuella än idag även om Hawkwood idag heter Blackwater och Italien är hela vår värld.

måndag, juli 15, 2013

Super Sad True Love Story

It is forbidden to acknowledge the existence of this review of Gary Shteyngart's novel Super Sad True Love Story. (The Review) By reading this paragraph you have denied the existence of The Review and implied consent.

Super Sad True Love Story är inte en kärleksroman. Det är, titel till trots, en dystopisk framtidsförlagd, katastrofroman som kretsar kring historien om USA: s sista dagar. Ett USA på randen till att bli en del av den tredje världen, en nation villigt valde väg mot en polisstat i ett försök att rensa ut de fattiga, invandrarna, de hemlösa och alla andra som sågs belasta systemet. Ett system som trots ansträngningarna drog ner landets kreditvärde till en punkt där USA inte ens kunde få ett lån från Kina. Jag avslöjar inget om jag redan nu meddelar att boken slutar i katastrof och skräck.

Men Gary Shteyngart, bokens författare, är en satiriker av rang med ett brett register av mörka komiska sinnen, och för att beskriva en undergång väljer han att berätta om en 39-årig, ogift judisk män som heter Lenny Abramov. Lenny, 39, blir förödande förälskad i en 19-årig amerikansk-koreansk liten snärta som går under namnet; Eunice Park. De möts under en resa till Italien och han kan självfallet inte sluta tänka på henne när han återvänder till USA, där han lär sig att landet har hamnat i händerna på försvarsminister Rubinstein, som har stationerade trupper på gatorna i Manhattan och kanonbåtar längs Hudsonfloden.  Men Lenny, en andra generationens rysk invandrare, har inte tid att vara orolig för landets framtid; han oroar mest om tre saker.

1. Hans kreditvärdighet. I Rubinsteins USA är din kreditvärdighet av sådan avgörande betydelse att det automatiskt är aviserats på gatuskyltar när du passerar dem. Gud förbjude att du misstas för en ”Low Net Worth Individual” (LNWI).  Lyckligtvis är Lennys kreditbetyg tillräckligt högt för att hålla honom ur LNWI klassen, om än inte helt tillräckligt för att kvalificera honom som en HNWI (High Net Worth Individual).

2. Hans förestående död. Han är så rädd för att bli gammal och dö, att han har tagit ett jobb med ett företag som heter Post-Human Services som erbjuder föryngringstjänster och odödlighet med de senaste nanotekniska cellrekonstruktionsteknikerna. Dessa tekniker är så dyra att de bara kan marknadsföra dem till Yuandollarmiljonärerna, så ironiskt nog kan Lenny inte själv ha råd med sin produkt. Emellertid kan hans chef och mentor Joshie det. Så Joshie är ungdomlig, vital och ser gärna Lennie som sin lillebror. . .och romantiska rival.

3. Eunice Park, den koreansk-amerikansk tonåringen han träffade i Italien, en andra generationens invandrare själv och i huvudsak en LNWI med en osäker framtid. Eunice har just brutit upp med sin pojkvän i Italien och, när hon flyttar tillbaka till Staterna, övertygar Lenny henne att flytta in i sin lägenhet på Manhattan med honom. Även om Eunice erkänner för Lenny att hans ålder är något olämpligt för henne, upptäcker hon också att hon känner en viss ömhet för honom, kanske som ett pappa-substitut eller kanske bara för att hon behöver någon att älska. Gary lyckas inte helt med att göra kärlekssagan trovärdig nog.

Super Sad True Love Story berättas med hjälp av en mosaik av Lennys dagboksanteckningar och textmeddelanden som utbyts av Eunice, hennes familj och hennes vänner över ett chat-system som kallas GlobalTeens. Så under den första hälften av boken, hotade blotta frekvens av komiska tekniska detalj att krossa koncentrationsförmågan kring berättelsen. Men i den andra delen av romanen börjar världens absurda sekundsnabba kreditleverne sjunka in och romanen slutar vara bitande satir och blir något djupare, med mer resonansbotten, nästan något skrämmande och definitivt väldigt sorglig.

Många karaktärer i Super Sad True Love Story är desperata, och gränsar till kaosartade i sitt leverne, men Shteyngart avslutar det hela på ett reflekterande sätt och sätter in romansen mellan Lenny och Eunice i kontexten runt självförstörelsen av Amerika. Upplösningen erbjuder på en känslomässig summering av romanens händelser som var i desperat behov efter den skrämmande intensitet som föregår sista kapitlet. Det var heller inte förrän sista ordet som jag insåg att jag ganska mycket mer än genomsnitt gillade boken. Den var media.

tisdag, juli 09, 2013

Divided City

Även en hedning som jag har stått på oräkneliga gudstjänster i olika delar av världen men känslan är lite annorlunda när jag deltagit i en kristen gudstjänst i Jerusalem, där de snart hållits oavbrutet i 2000 år. I sin bok: Divided City så lämnar emellertid författaren Kai Bird religionens förföriska och förföriska kraft tacksamt utanför. Han beskriver istället hur religionen fyller i sakpolitikens hål i efterhand. Saknas motiv för förtryck, motivera med valfri gud. Kai beskriver över sina upväxande år hur israelerna verkar i total oresonlighet mot palestinierna i jakten på land, men han påminner även om att ingen makthavare i Jerusalem någonsin har levt upp till det fridens budskap, som där har uttalats av de gammaltestamentliga profeterna. Dagens tillstånd i det Heliga landet sett ur ett historiskt perspektiv är därmed helt normalt. 


Den som behärskat Jerusalem, jude, kristen eller muslim, har under århundraden tillgripit bryska metoder för att hålla lugn i regionen. Fruktansvärda pogromer har förekommit i alla tre religionernas namn. Alla har haft sina maktperioder. De har alla betett sig på samma sätt. Det kan inte vara fråga om något ägande utan om ett mer eller mindre blodiga ockupationer. 
Ingenting biter på staden. Byggnader må rasa och stadens innehavare växla. Jerusalem är oförgängligt. Den som besöker Jerusalem och i synnerhet Kidrondalen och Olivberget finner oräkneliga gravar från alla tider. De är judiska, kristna och muslimska. Det betraktas som en stor förmån att bli begravd där, emedan den yttersta domen skall äga rum i Joshafats dal. Den idén har alla gemensamt och i döden kan man enas om gravplatserna. Omnia mors aequat; Kai Bird försöker i sin bok påminna om att detsamma borde kunde sägas om livet här och nu.
En högst läsbar uppväxtskildring väntar läsaren av denna bok.

fredag, juni 28, 2013

Guds bok

Walter Wangerins bok om gud är, som ni säkert förstår, en bok baserad på en annan bok, nämligen; Bibeln. Men Wangerin har, för mig som läst Bibeln både en och två gånger och blev ateist på kuppen, lyckats excellera i att återberätta böckernas Bok i egenskap av en mästerlig sagoskildrare.

Guds bok gör inte anspråk på att vara en bibel. Det är mer en kronologisk återberättelse av Bibeln. Det börjar med Abram och slutar med födelsen av den dogmatiska kyrkan. Trots att jag kan den historien rätt väl hjälpte boken äntligen mig att knyta ihop allt som en berättelse. Wangerin blåser liv och personlighet i de personer som vanligtvis bara blir ihågkomna när de genomför en betydelsefull biblisk händelse i deras liv. Ibland tänkte jag att; det där var så pass galet att det kan väl inte ha funnits med ens i den rätta Bibeln. . .bara för att slå upp det för att finna att det folkmordet faktiskt också var med.

Så om Bibeln,est är regler, blodsoffer och framställningar så är Guds bok annorlunda eftersom den vill ge en helheten av en karaktärs liv, och inte bara på ett par verser jag memorerade i söndagsskolan för eoner av tid sedan.  Jag fann mig själv regelbundet reflektera över de människor och händelser på ett sätt som jag sällan förr. Vad en upptäckt process. Min enda kritik av boken är de sista sidorna. Wangerin vill avsluta genom att ge läsaren en teologisk knäpp på näsan. Tröttsamt.

Men oavsett slutet så skulle gärna rekommendera boken för alla som vill skaffa sig en bra överblick av Bibeln utan att snubbla på sidor av släkttavlor och ortsnamn.

onsdag, juni 26, 2013

Obama vid 2050

President Obama har nu deklarerat att USA ska börja skärpa sig vad gäller utsläpp. . .men till vilken nytta? Det verkar redan vara en internationell sanning att jordens medeltemperatur ska få stiga två grader mer än nivån som rådde under den förindustriella eran. Men om vi redan vid 0,8 plus, där vi ligger nu, ger problem vad kommer då inte två grader få till följd? När världen språkar om två grader som "acceptabelt" vet beslutsnissarna ens vad det talar om? För att undvika att gå över två grader bör länderna på jorden inte släppa ut mer än ytterligare 600 miljarder ton CO2 mellan nu och 2050. Och detta förutsatt att jorden efter 2050 kan vara helt fri från koldioxid. Vad händer efter 2050? Vilka typer av energi kommer världen välja? Vilka idag vardagliga mänskliga aktiviteter kommer att försvinna? Eller når vi 3 eller 4 eller 5 eller 6 grader högre istället?


Jaha då finns väl förnybar energi som varandes ett svar å lösning? Det hävdar ju iaf. miljöpartisterna och då måste det väl stämma? Eller kanske inte. För även om förnybar energi kunde fixas fram i en takt som är ofattbart snabb och fossila bränslen förtidspensionerades så finns problem kvar. Till exempel flygplan, fartyg och lastbilar, traktorer, tung konstruktion och gruvutrustning är evigt beroende av den ändliga oljan? Kommer fartyg och flygplan och tung utrustning sluta köra efter 2050? Och hur är det med alla dessa turister som kuskar runt planeten i ständigt växande flygplansflottor, kommer de att stanna alla hem istället? Kanske Zeppelinare gör en återkomst?  För tro inte turismen minskar. . .tvärtom. Världens befolkning beräknas öka till 8 eller 9 eller 9,5 miljarder människor tills år 2050. Kommer dessa ytterligare 2 miljard plus människor att bli extremt fattiga eller kommer de kunna ta del av en ekonomisk tillväxt? Eller kommer det kanske bli en massiv omfördelning av rikedomar? Och hur skulle det någonsin kunna enas om att med tanke på att just nu rika människor och företag inte  ens vill betala sin beskärda del via dagens skattesystem utan flyr? Världens befolkning år 2050 skulle enligt en färsk FN-rapport lätt kunna vara 9.5 miljarder, och effekterna av denna befolkningsökning?

Kommer jorden att gradvis försöka få ner det totala antalet människor på planeten till ett mer rimligt antal? Till exempel tillbaka till de omkring 2 miljarder människor som levde för 70 år sedan; dvs en tredjedel av dagens siffror. World Watch Institute säger att befolkningen inte bara måste sluta växa utan också måste sänkas drastiskt. Vem kommer att besluta att genomföra ett sådant program och hur, samt var och när kommer det att genomföras och med vilket politiskt stöd och engagemang?


Tja. . ta skogsskövling, försurning, förlust av biologisk mångfald och alla typer av giftiga utsläpp. Kommer dessa frågor att behandlas lite mer seriöst än idag? Just nu pågår ett mijöarbetande som tenderar att vara en evig ”fredsprocess” där det inte går att uppnå någonting, och vars syfte främst tycks vara att agera fikonlöv. Massor av goda idéer och analyser existerar på hur den nuvarande världsekonomin och globaliseringen fungerar. . .eller inte fungerar. . .och massor av goda idéer och analyser finns också på hur den nuvarande globaliserade ekonomin skulle kunna omvandlas och vara mer hållbar. Men den viktigaste frågan är vem som ska avgöra vilket av alla framförhandlade alternativ som jorden bör fortsätta driva och hur ska det då ske? Hittills verkar länderna främst fastnat i: Det ordnar sig nog; eller i bästa fall i att försöka övertyga andra länder, som av olika skäl är mindre medvetna om att problemen är stora.

Är vi inne på att skyffla runt skuld kan jag ju även ta upp att Obama glömt hur stor den svindlande gigantiska skuld som de stora västländerna och deras banker har samlat på sig? Hur kommer den att behandlas? Kommer det bli via massiv hyperinflation och om inte, vad är alternativen?  Klarar det politiska ledarskapet av att leda in världen i en ”ekonomisk krympning” och gå mot mer lokala och hållbara ekonomier? Kommer det vara en välskött process eller kommer det att vara resultatet av en långsam eller massiv och kollaps? Eller kanske en serie av mindre kontantkollapser? Och om globaliseringen ska vändas till förmån för mer lokala handelsavtal hur ska ett sådant beslut fattas och vem som ska genomföra dem? Vissa tror att globaliseringen är svaret och en del tror att globaliseringen är istället problemet. .. redan här har vi den första av många gordiska knutar. Vilken analys är korrekt och i varje fall hur kommer eventuella slutsatser att realiseras?


Således kära läsare; analyser om vad som kommer att hända finns redan och förbättras ständigt. Vi vet om problemen med och effekterna av klimatförändringar, peak oil och begränsningarna på tillväxt och samspelet mellan energi, ekonomi och miljö. .men tyvärr finns långt färre specifika analyser och beskrivningar om vad som ska göras istället och än viktigare; hur och vem som ska genomföra omvälvningen. Vilka åtgärder, strategier och program som genomförs av vem börjar när fullföljs när osv. Obama kunde ha inlett processen i sitt tal igår mot det nya "hållbara" samhället. När kommer denna process igång på allvar och mer seriöst och uttömmande än att minska på lite kolutsläpp?

Om jag hade svaren på ovanstående frågor skulle jag säkert förtjänat en doktorstitel men nu gör jag som alla andra och bara väntar och se vad händer samtidigt som jag källsorterar och undviker de planetförstörande matproducenterna på McDonald’s.

tisdag, juni 25, 2013

Sommarledigt


Snart väntar semester. Läsandet och lugnet kommer lägga sig, eventuellt mindre blogg. Åter i augusti med regelbundenhet.

måndag, juni 24, 2013

Gangsters

Som sig bör, på Gentlemen följer Gangsters; och en  besvikelse. Eventuellt förväntade mig en bok i samma stil som Gentlemen men skulle läst den med öppnare sinne? Gangsters var en tempolös och halvt osammanhängande bok utan historia. Så för mig absolut inte samma läsupplevelse om Gentlemen, men den ger ett nytt perspektiv och den innehåller en hel del tillfredsställande svar om föregångaren.

måndag, juni 17, 2013

Gentlemen

Så, många år försent och efter i stort sätt alla har jag tagit mig igenom Klas Östergrens Gentlemen. Sannerligen ett synnerligen läslockande verk. Enkel i sin idé om konstnären mot förtryckande borgerliga normer. . .visst men det är en återhållsam kapitalistisk kritik, som ingen av bröderna Henry eller Leo Morgan verkar vara övertygade om.  Efterkrigets populärkultur strös på i rask takt genom romanen och påminner mig om Sverige och världen under 50 och 60-talen; men händelserna passerar snabbt förbi i brödernas vardag, oavsett hur stora de var. Och denna härliga brist på engagemang bidrar till textens underbart universellt ironiska världsbild där ingenting egentligen betyder något; panta rei. Lägg till ett engagerande persongalleri och läsupplevelsen är fulländad.

Gentlemen avslutas något abrupt men min väntan på Gangsters behöver inte dröja 25 år. . .den läsupplevelsen kan jag börja med redan i kväll.

fredag, juni 14, 2013

Då Irak nu Syrien, lögnerna upphör aldrig



Intelligence leaves no doubt that Iraq continues to possess and conceal lethal weapons
George  Bush, US President 18 March, 2003

Saddam's removal is necessary to eradicate the threat from his weapons of mass destruction
Jack Straw, Foreign Secretary 2 April, 2003

Before people crow about the absence of weapons of mass destruction, I suggest they wait a bit
Tony Blair 28 April, 2003

We are asked to accept Saddam decided to destroy those weapons. I say that such a claim is palpably absurd
Tony Blair, Prime Minister 18 March, 2003

It is possible Iraqi leaders decided they would destroy them prior to the conflict
Donald Rumsfeld, US Defense Secretary 28 May, 2003

The intelligence community estimates that 100 to 150 people have died from detected chemical weapons attacks in Syria to date; however, casualty data is likely incomplete,
Ben Rhodes, the deputy national security adviser for strategic communications 14 June 2013

söndag, juni 09, 2013

The Istanbul Puzzle

Stannade kvar i Istanbul ett tag. Och bytte bara reseledare; Laurence O'Bryan och hans The Istanbul Puzzle. Enkelt utskurna skurkar som bara strök sig längs sina nästan svarta Al-Qaida skägg och skrockade gott åt de otrognas dumhet. De otrognas dumhet, tja den var episk i många fall. En bok som helt enkelt var ett slöseri med pengar och papper. Sidokarakterna luddiga, ingen tanke eller omsorg för logiskt tänkande och den riktiga spiken i kistan; författaren hade en professor påstå att den siste Bysantinska kejsaren försvann genom en magiskt öppnad dörr i Haga Sopia den 29 maj 1453. . .när alla (nåja nerdar som jag) vet att det var en prelat som rymde. Handling tunnare än japansk öl, svag och torr. Förmildrande omständigheter? Noll.

fredag, juni 07, 2013

Istanbul Passage


En bättre plats för en historiska thriller än Istanbul efter andra världskriget är svårt att komma på. I Istanbul Passage bjuds jag som läsare på vackert vävda spionintriger, krigsförbrytare som söker nya vänner, lojaliteter som förflyttas och allt förlagt i en stad där varje sten och varje träd gömmer ännu ett lager av förpackade hemligheter och förljugna lojaliteter. Kanon lämnar fler frågor än svar och vissa svar uteblir. En befrielse att få en deckare i sin hand där allt ordnar sig på de sista 11 sidorna. Liksom Istanbul har denna berättelse lyckats behålla sina mysterium, även efter sista ordet är skrivet.

onsdag, juni 05, 2013

Mellan hägg och syrén

Bruken av Bysans

De som följt min blogg under några år vet säkert att jag har en udda fascination för den säregna historiska enhet allmänheten kallar; Bysantinska riket. Mitt intresse för detta ämne  har nu fått förnyat intresse i och med boken: Bruken av Bysans: Studier i Svenskspråkig Litteratur och Kultur 1948-71.

Udda är nog för övrigt en träffande ord för det bysantinska riket. Först av allt, folket i det området som avses levde aldrig i ett tillstånd av att själva vara bysantinska. Från det ögonblick riket skapades; då Konstantin den store konverterade den gamla grekiska staden Byzantium till en fantastisk ny romersk kejserlig huvudstad som han uppkallade efter sig själv, kallades folket under denna stads överhöghet  "Romare." Även på dagen innan staden föll för de blodshungrande turkarna tisdagen den 29 maj 1453, kallade kejsaren för dagen, Konstantin nummer nio, fortfarande sina undersåtar för; Romare trots att grekiskan, och inte latinet, hade dominerat staden och riket i över 800 år, och det hade varit nästan lika länge sedan staden Rom var under Östmperialistisk kontroll. Uttrycket bysantinsk är faktiskt en föga smickrande 1800-tals skapelse som myntades, om jag minns rätt, av en snurrig tysk historiker i syfte att för diffusa pedagogiska skäl kunna differentiera det medeltida imperium som var Romerska Konstantinopel från den härlighet som var Rom original.
Bysantinska St. Simeons katedral i Syrien från 2008
En annan märklig aspekt av det bysantinska riket är det faktum att det inte finns någon verklig samsyn på när riket uppstod. Vissa hävdar att det bysantinska riket började när Konstantin gjorde staden invid Bosporen till sin nya huvudstad. Andra använder Roms plundring av de germanska stammarnas svärd som ett mer lämpligt datum; dvs. en händelse som inträffade ungefär 150 år senare. Vissa skulle säga det bysantinska riket börjar med Justinianus, som ett halvt århundrade efter Roms fall försökte genomdriva kristen ortodoxi samt eftersträvade en antagonistisk expansionspolitik mot Italien och själva påvestaden Rom. För egen del, amatörmässigt, men med lite på fötterna, skulle jag välja ett ännu senare datum för rikets uppkomst. I början 600-talet närmare bestämt, då Herakles var kejsare och helt omorganiserade den administrativa strukturen i riket och ersattes latin med grekiska som språk i domstolarna. Mot slutet av Herakles regeringstid, tog araberna över kontrollen i Syrien och Egypten, vilket drastiskt minskade rikets geografiska räckvidd. Från och med då, var riket vanligtvis begränsat till Balkan och Mindre Asien, och bar föga likhet med den enorma övernationella romerska riket av gammalt.
Bysantinsk kyrka vid Genesarets sjö

Visst. . .när jag läser om kopplingar mellan Sverige och Byzans så förstår jag att läsare av denna text tänker; Vem bryr sig? Främst, bryr jag mig, eftersom det bysantinska riket är så fullt av dramatik. Det är en berättelse om storhet, under 800 år var Konstantinopel överlägset den största staden i Europa, och rankades bland de största städerna i världen. Det fanns en tid då klassisk civilisation blomstrade i Öst medan vi i Västeuropa vältrade oss i fattigdom, våld, vikingar och analfabetism.

Det är en berättelse om brutalitet, när en avsatt härskare eller rival kunde förvänta sig att bli torterad och mördade.Det är en berättelse om tragedier, som när dess stolta invånare blev förrådda och landsförvisades av franska och italienska korsfarare under år 1204, en händelse vars följder fortfarande vi känner av i dag i form av den misstro och antipati som många medborgare av Balkanhalvön har mot Väst. Tragedin 1204 upprepades 1453, då inte bara en stad besegrades och det romerska rikets själ förlorades, utan en epok avslutades. Det är också en berättelse om hjältemod, när en osannolik prins, den 8: e barnet av kejsaren Manuel II, tog på sig det kejserliga lila, fullt medveten om att hans regering sannolikt skulle bli den sista. Och några år efter hans tillträde samlades den stora osmanska armén framför stadens massiva, men vittrande väggar. (Underhåll är alltid A och O). Natten innan den slutliga attacken började, gick kejsaren Konstantin XI till den stora katedralen, Haggia Sophia, där större delen av stadens befolkning hade redan samlats för att be till sin gud att skydda dem mot den muslimska anstormningen. Utanför kyrkan, talade Konstantin till de män som snart skulle möta attacken påminde dem om att de var stolta ättlingar till Rom och Grekland, som bär på arvet från Augustus och den första Konstantin, Perikles och Alexander den store.
Petra Kjellarson
Bysantinsk reservoar i Palestina

Efter sitt tal gick Konstantin i den stora kyrkan och tog sin sista nattvard. Sedan red han längs hela längden av stadens murar. När han återvände till palatset, samlade han sina kungliga skötare och närmaste rådgivare för att be deras förlåtelse för någon ovänlighet han kan ha begått mot dem. Vid midnatt lätt han en vän vid namn Phrantzes, klättra upp i tornet på det nordvästra hörnet av stadens mur och lyssna till ljudet av tungt artilleri som bogseras på plats inför morgon bombardemang. Kanoner gjutna av en tysk överlöpare vid namn Urban. På avstånd kunde han se flimrande ljus ombord sultanens fartyg när de intog sina positioner utmed havet invid stadens hamn. Han tackade Phrantzes för dennes trogna tjänst till kejsaren och riket, och bjöd honom farväl. Han skulle aldrig se sin goda vän igen. Om 10 timmar, skulle Konstantin vara död, hans kropp obemärkt av de erövrande turkarna när de svepte förbi hundratals grekiska lik som låg där Konstantinopels tusenåriga väggar med våld hade överträtts för första och sista gången.

Effekterna av detta rike, dess historiska genklang och påverkan på vårt nordiska litterära arv kan nu avnjutas i boken Bruken av Byzans. Köp. Nu. Läs. (Under förutsättning att du finner udda intressant förstås.)

måndag, juni 03, 2013

Cecilia

Hagiografi är som bekant den litterära genre som omfattar skildringar av helgonens liv och deras kult. Oftast knastertorra hjältesagor om män som vandrar med sitt huvud under armen och i bästa X-men stil dödar valfri variant av kättare. Så när Ferri försöker sätta läsbart lustfyllt liv i den musikaliska musan St. Cecilia så blir jag självklart intresserad. Men även ack så besviken. För Cecilia blir en enkel följeslagare av den blinda tro Paulus predikade.  Ferri håller novellens text med flera alternativa vägar för att nå en hållbar tro och livsfilosofi, men det är med en lätt känsla av obligatoriskhet som hon kryddar med Isis-kult och en del tidiga kristna heresier. Det är en enkel berättarkonst, men det kännas också magert och Cecilia blir i hög grad som en roman om en kvinna som leker med olika idéer men utan att förstå varför hon gör det.
Dock är Ferris ordliga vardaglighet väldigt tillgänglig. Cecilias anteckningar känns förvisso väldigt mogna men vem är jag att döma hur 15 åringar i Romariket på 200 talet tänkte?  Romanen lyckas med försöket att behandla historia som ett integrerat tema istället för en pittoresk bakgrund och romanen skyltar med en imponerande uppvisning av fakta. Men under resan från Cecilias femtonde födelsedag till bokslut kastar Ferri bort mycket av det mänsklighet i processen. Läsvärd oaktat ovan anförda.

onsdag, maj 29, 2013

The Conductor

När en bok beskrivs i termer av fantastisk, mästerverk och episk förväntar jag mig lite mer av den än en ordmässigt irriterande pyspunka.  Sarah Quigleys beskrivning av Leningrad under belägringen är för ytlig för att kunna dyka ner i. roman. Visst; Quigley är en skärpt skrivös och det finns ett vackert engelskt språk i botten, men takten är marschmusiksmässig och som läsare förflyttas du snabbt från ett belägringssegment till ett annat, utan att stanna vid människorna du vill lära känna.  Jag förblev empatilös inför deras öden och oavsett hur jag än försökte kunde jag verkligen inte förstå dem mer än vad jag gör med personerna i en Beevor:sk historiebok.
Upplevelsen av elände, lidande och hädanfärd passerade mig alltså obemärkt förbi. Som faktabok har Quigley har däremot verkligen forskat loss om den musikaliska kompositionen bakom den 7:e symfonin, men skönlitterärt var den inte en upplevelse att minnas.

måndag, maj 27, 2013

Bloggen är död, leve bloggen.

Britterna kom för några år sedan ut med en undersökning de genomfört kring; Hur många böcker har du läst?

Slutsatsen var att den genomsnittliga människan har läst sex böcker av totalt 100 i listan nedan. Inser för egen del att jag avverkat 84 stycken av böckerna, och fortsätter läsa mig igenom mina kvällar, särskilt sen jag gjort mig av med T.V:n. 

Så för att få lite liv i bloggen igen och bota min skrivtrötthet inför att kommentera världens alla upprepade dumheter på detta forum kommer ColdLazarus nu bli en bokblogg. Välkommen tillbaka and enjoy.

(Jag har fetmarkerat de 84 böcker jag läst av BBC:s literaturkanon.) 

1 Pride and Prejudice – Jane Austen 
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien 
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte 
4 Harry Potter series – JK Rowling 
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee 
6 The Bible 
7 Wuthering Heights – Emily Bronte 
Nineteen Eighty Four – George Orwell
9 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien  
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchel
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy 
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck 
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy 
32 David Copperfield – Charles Dickens 
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis 
34 Atlas Shrugged – Ayn Rand
35 Persuasion – Jane Austen 
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis 
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden 
40 Winnie the Pooh – AA Milne
41 Animal Farm – George Orwell
42 The Da Vinci Code – Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meany – John Irving
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery 
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding 
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel 
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen 
55 A Suitable Boy – Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafón 
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Nighttime – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez 
61 Of Mice and Men – John Steinbeck 
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt 
64 The Lovely Bones – Alice Sebold 
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding 
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett 
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce
76 The Inferno – Dante
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt
81 A Christmas Carol – Charles Dickens
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle 
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams 
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl
100 Les Miserables – Victor Hugo

lördag, maj 25, 2013

The Mother of 7 Billion



Efter att placerats i skuggorna genom konvergerande katolska å andra krafter, visar denna prisbelönta film på sambandet mellan befolkningstillväxt och mänsklighetens mest angelägna sociala och miljömässiga problem.

torsdag, maj 09, 2013

onsdag, maj 08, 2013

Krigscrescendo


De extremistiska grupper som kämpar i dag i Syrien varav många av dem öppet svär sin trohet till al-Qaida och som har terroriserat inte bara den syriska regeringen, men också de sekulära aktivister som ironiskt nog stod som stamfäder till den Syriska revolutionen är frukten av en långvarig sekteristisk politik som aktivt stöttats av Väst.

Dessutom har de senaste årens utveckling fört samman Saudiarabien och Israel i en ny strategisk allians, ett påstående som de flesta nog betraktade som omöjligt för bara några år sedan men som nu blivit alltmer erkänt av båda sidor. I själva verket kan jag tänka mig att ett officiellt erkännande av denna nya allians strax kommer från Washington, eftersom rapporter dykt upp denna vecka om en USA-förmedlad försvarspakt mellan Israel, Saudiarabien, Jordanien och Förenade Arabemiraten i syfte att garantera sk. ömsesidiga intressen i regionen.

Dessa förändringar utgör ett problem för den förda Mellanösternpolitiken, och den gamla ordningen upplever nu sina sista våldsamma konvulsioner; vilket självfallet banar väg för en ny Washingtonallians att kunna utöva sin hegemoni över regionen. I denna nya miljö, kommer de idag så omhuldade begreppen; självbestämmande och självständighet kvävas under ekonomiska, politiska och militära maktöverväganden. En aldrig tidigare skådad ny axel av krigskontroll kan utövas från maktcentrumen i Washington, Tel Aviv och Riyadh.
Nationerna Syrien och Irak är redan idag lite mer än politiska fiktioner, krossade under fötterna av utländsk militär och politisk intervention, förtärd inifrån genom underblåst sekteristisk hatet eftersom de tidigare kolonialt uppdelade arabstaterna fortsätter sin splittring ner i små otaliga svaga och etniskt homogen politiska enklaver.

För regionen utgör dessa dagar inget mindre än i slutet av Sykes-Picots gränser och upplösningen av Mellanöstern som det en gång var. När kriget fortsätter att sprida sig från gränsen till Irak och Syrien till länderna utanför är sönderfallets krigscrescendo snart här. . .och med det även nya diktatorer och maktlystna mördare.