måndag, januari 14, 2013

Kolonialkriget i Mali var väntat


Nyheter från Mali är numera lite mer legio än innan jul. Kolonialkrigarna Frankrike, med hjälp av USA är tillbaka och snart har vi säkert även brittiska plan på plats. Och visst är detta ett rättfärdigt och legitimt krig; skäggiga fundamentalister förstör förträffliga forntida kulturella ikoner, kvinnor som brukade gå otäckta tvingas till slöja, skolor, sjukstugor och banker har plundrats. Dessutom har regeringen i Mali bett om interventionen. Men det fråntar oss inte det faktum att vi i Väst har oss själva att skylla.

Militanta salafister är numera allierade med al-Qaida och kontrollerar ett glest befolkat område större än Norrland. Det är inte svårt att föreställa sig denna region kommer bli en inkubator för terrorism och gränsöverskridande brottslighet . .men denna katastrof var inget som "bara hände." Det är en direkt följd av den USA-ledda och svenskstödda interventionen i Libyen 2011. Sällan under kriget mot terrorn har det skett en mer tydligtexempel på hur dylika krigshetsande insatser ger förödande resultat. Resultat som dessutom inte var oväntade. . iaf inte om en diplomatisk novis som jag kunde peka på dem redan 2011.

Den libyska armén bestod 2011 av tuareger, helt naturligt när ledaren Khadaffi sköts ihjäl av en mobb, så vandrade de hem över öknen, beväpnade med kraftfulla vapen. Krydda med ett annan gäng, den kända gruppen fundamentalistiska religiösa fanatiker. De försöker skapa en ren muslimsk stat, till den grad att de även förstör moskéer och islamiska monument som de tror representerar fel sorts islam. . .man upphör aldrig att förvånas.

Så en stor region hamnar i händerna på våldsamma radikaler. . .och nu kan Mali kan läggas till i listan över länder som har drivit in instabilitet genom NATO-ledda militära insatser.

När ska våra politiker lära sig att våldsamma ingripande i ett annat land är som att släppa ett hjul på toppen av en kulle: du har ingen aning om hur det kommer att studsa loss eller var den kommer att hamna. En dos av ödmjukhet underlättar när militära interventioner ska planeras. . .då erfarenheterna påvisar att de alltid producerar oönskade konsekvenser.

Den NATO-ledda interventionen i Libyen kan ha gett al-Qaida en av sina största triumfer sedan 2001. I synnerhet om NATO dessutom planerar en militär attack mot Iran eller Syrien. Överväldigande militärmakt garanterar kortsiktiga segrar i men långsiktiga förluster. Inget antal JAS-plan kan förhindra de förödande bakslag som ofta följer på flygattacker i fjärran land. De plågade människorna i Mali är de senaste att lära sig denna tragiska läxa.Bara hoppas Mali-attacken inte ger ringar på vattnet som sprider sig till Nigeria. . .