onsdag, maj 29, 2013

The Conductor

När en bok beskrivs i termer av fantastisk, mästerverk och episk förväntar jag mig lite mer av den än en ordmässigt irriterande pyspunka.  Sarah Quigleys beskrivning av Leningrad under belägringen är för ytlig för att kunna dyka ner i. roman. Visst; Quigley är en skärpt skrivös och det finns ett vackert engelskt språk i botten, men takten är marschmusiksmässig och som läsare förflyttas du snabbt från ett belägringssegment till ett annat, utan att stanna vid människorna du vill lära känna.  Jag förblev empatilös inför deras öden och oavsett hur jag än försökte kunde jag verkligen inte förstå dem mer än vad jag gör med personerna i en Beevor:sk historiebok.
Upplevelsen av elände, lidande och hädanfärd passerade mig alltså obemärkt förbi. Som faktabok har Quigley har däremot verkligen forskat loss om den musikaliska kompositionen bakom den 7:e symfonin, men skönlitterärt var den inte en upplevelse att minnas.