onsdag, juni 05, 2013

Bruken av Bysans

De som följt min blogg under några år vet säkert att jag har en udda fascination för den säregna historiska enhet allmänheten kallar; Bysantinska riket. Mitt intresse för detta ämne  har nu fått förnyat intresse i och med boken: Bruken av Bysans: Studier i Svenskspråkig Litteratur och Kultur 1948-71.

Udda är nog för övrigt en träffande ord för det bysantinska riket. Först av allt, folket i det området som avses levde aldrig i ett tillstånd av att själva vara bysantinska. Från det ögonblick riket skapades; då Konstantin den store konverterade den gamla grekiska staden Byzantium till en fantastisk ny romersk kejserlig huvudstad som han uppkallade efter sig själv, kallades folket under denna stads överhöghet  "Romare." Även på dagen innan staden föll för de blodshungrande turkarna tisdagen den 29 maj 1453, kallade kejsaren för dagen, Konstantin nummer nio, fortfarande sina undersåtar för; Romare trots att grekiskan, och inte latinet, hade dominerat staden och riket i över 800 år, och det hade varit nästan lika länge sedan staden Rom var under Östmperialistisk kontroll. Uttrycket bysantinsk är faktiskt en föga smickrande 1800-tals skapelse som myntades, om jag minns rätt, av en snurrig tysk historiker i syfte att för diffusa pedagogiska skäl kunna differentiera det medeltida imperium som var Romerska Konstantinopel från den härlighet som var Rom original.
Bysantinska St. Simeons katedral i Syrien från 2008
En annan märklig aspekt av det bysantinska riket är det faktum att det inte finns någon verklig samsyn på när riket uppstod. Vissa hävdar att det bysantinska riket började när Konstantin gjorde staden invid Bosporen till sin nya huvudstad. Andra använder Roms plundring av de germanska stammarnas svärd som ett mer lämpligt datum; dvs. en händelse som inträffade ungefär 150 år senare. Vissa skulle säga det bysantinska riket börjar med Justinianus, som ett halvt århundrade efter Roms fall försökte genomdriva kristen ortodoxi samt eftersträvade en antagonistisk expansionspolitik mot Italien och själva påvestaden Rom. För egen del, amatörmässigt, men med lite på fötterna, skulle jag välja ett ännu senare datum för rikets uppkomst. I början 600-talet närmare bestämt, då Herakles var kejsare och helt omorganiserade den administrativa strukturen i riket och ersattes latin med grekiska som språk i domstolarna. Mot slutet av Herakles regeringstid, tog araberna över kontrollen i Syrien och Egypten, vilket drastiskt minskade rikets geografiska räckvidd. Från och med då, var riket vanligtvis begränsat till Balkan och Mindre Asien, och bar föga likhet med den enorma övernationella romerska riket av gammalt.
Bysantinsk kyrka vid Genesarets sjö

Visst. . .när jag läser om kopplingar mellan Sverige och Byzans så förstår jag att läsare av denna text tänker; Vem bryr sig? Främst, bryr jag mig, eftersom det bysantinska riket är så fullt av dramatik. Det är en berättelse om storhet, under 800 år var Konstantinopel överlägset den största staden i Europa, och rankades bland de största städerna i världen. Det fanns en tid då klassisk civilisation blomstrade i Öst medan vi i Västeuropa vältrade oss i fattigdom, våld, vikingar och analfabetism.

Det är en berättelse om brutalitet, när en avsatt härskare eller rival kunde förvänta sig att bli torterad och mördade.Det är en berättelse om tragedier, som när dess stolta invånare blev förrådda och landsförvisades av franska och italienska korsfarare under år 1204, en händelse vars följder fortfarande vi känner av i dag i form av den misstro och antipati som många medborgare av Balkanhalvön har mot Väst. Tragedin 1204 upprepades 1453, då inte bara en stad besegrades och det romerska rikets själ förlorades, utan en epok avslutades. Det är också en berättelse om hjältemod, när en osannolik prins, den 8: e barnet av kejsaren Manuel II, tog på sig det kejserliga lila, fullt medveten om att hans regering sannolikt skulle bli den sista. Och några år efter hans tillträde samlades den stora osmanska armén framför stadens massiva, men vittrande väggar. (Underhåll är alltid A och O). Natten innan den slutliga attacken började, gick kejsaren Konstantin XI till den stora katedralen, Haggia Sophia, där större delen av stadens befolkning hade redan samlats för att be till sin gud att skydda dem mot den muslimska anstormningen. Utanför kyrkan, talade Konstantin till de män som snart skulle möta attacken påminde dem om att de var stolta ättlingar till Rom och Grekland, som bär på arvet från Augustus och den första Konstantin, Perikles och Alexander den store.
Petra Kjellarson
Bysantinsk reservoar i Palestina

Efter sitt tal gick Konstantin i den stora kyrkan och tog sin sista nattvard. Sedan red han längs hela längden av stadens murar. När han återvände till palatset, samlade han sina kungliga skötare och närmaste rådgivare för att be deras förlåtelse för någon ovänlighet han kan ha begått mot dem. Vid midnatt lätt han en vän vid namn Phrantzes, klättra upp i tornet på det nordvästra hörnet av stadens mur och lyssna till ljudet av tungt artilleri som bogseras på plats inför morgon bombardemang. Kanoner gjutna av en tysk överlöpare vid namn Urban. På avstånd kunde han se flimrande ljus ombord sultanens fartyg när de intog sina positioner utmed havet invid stadens hamn. Han tackade Phrantzes för dennes trogna tjänst till kejsaren och riket, och bjöd honom farväl. Han skulle aldrig se sin goda vän igen. Om 10 timmar, skulle Konstantin vara död, hans kropp obemärkt av de erövrande turkarna när de svepte förbi hundratals grekiska lik som låg där Konstantinopels tusenåriga väggar med våld hade överträtts för första och sista gången.

Effekterna av detta rike, dess historiska genklang och påverkan på vårt nordiska litterära arv kan nu avnjutas i boken Bruken av Byzans. Köp. Nu. Läs. (Under förutsättning att du finner udda intressant förstås.)