måndag, juni 03, 2013

Cecilia

Hagiografi är som bekant den litterära genre som omfattar skildringar av helgonens liv och deras kult. Oftast knastertorra hjältesagor om män som vandrar med sitt huvud under armen och i bästa X-men stil dödar valfri variant av kättare. Så när Ferri försöker sätta läsbart lustfyllt liv i den musikaliska musan St. Cecilia så blir jag självklart intresserad. Men även ack så besviken. För Cecilia blir en enkel följeslagare av den blinda tro Paulus predikade.  Ferri håller novellens text med flera alternativa vägar för att nå en hållbar tro och livsfilosofi, men det är med en lätt känsla av obligatoriskhet som hon kryddar med Isis-kult och en del tidiga kristna heresier. Det är en enkel berättarkonst, men det kännas också magert och Cecilia blir i hög grad som en roman om en kvinna som leker med olika idéer men utan att förstå varför hon gör det.
Dock är Ferris ordliga vardaglighet väldigt tillgänglig. Cecilias anteckningar känns förvisso väldigt mogna men vem är jag att döma hur 15 åringar i Romariket på 200 talet tänkte?  Romanen lyckas med försöket att behandla historia som ett integrerat tema istället för en pittoresk bakgrund och romanen skyltar med en imponerande uppvisning av fakta. Men under resan från Cecilias femtonde födelsedag till bokslut kastar Ferri bort mycket av det mänsklighet i processen. Läsvärd oaktat ovan anförda.