onsdag, augusti 28, 2013

Obamas nya bombräder

Jag vet att jag inte skulle skriva så mycket om aktuella händelser utan mer låta bloggen leva som bokblogg. . .men nu när den militära uppbyggnaden i Medelhavet tydligt påvisar att Assads motståndare tänker militärt ingripa i Syrien under täckmantel av ännu en "humanitär intervention" känner jag att sanning behöver uttryckas.
Bilder och videoklipp som har dykt upp efter den påstådda användning av kemiska medel i de östra förorterna i Damaskus är djupt oroande och en grundlig och omfattande utredning av vad som skedde där är absolut nödvändigt. Men det är oroande att de västerländska regeringar som hårdnackat stött anti-regeringsvänliga jihadistsoldater använder detta tillfälle att legitimera användandet av våld mot despotregeringen i Damaskus.

USA, Storbritannien och Frankrike är orubbliga i sina påståenden om att Assad-regeringen och den reguljära armén var gärningsmännen bakom attacken, trots att inget slutgiltigt bevis finns att styrka påståenden. Dessa regeringar verkar vara säkra på att Damaskus är skyldiga på grundval av at de ville förhindra FN:s utredningsgrupp från att besöka platsen, och när utredarna så småningom nådde området, spelar det Väst ingen roll för dem, eftersom de hävdade att den syriska regeringen hade förstört alla bevis för oegentligheter. (Jämförelser med Blixt å Irak uppenbara…) Assads muslimskt militanta motståndare har alltså konstruerat en djupt cynisk och hysterisk politisk berättelse som västerländska ledare nu unisont understödjer.

Det kan uppenbarligen finnas flera skäl till varför Damaskus visade tvekan inför att låta FN: s inspektörer komma åt platsen direkt, den mest uppenbara är att denna attack påstods ha ägt rum i rebellkontrollerade fästen i utkanten av huvudstaden, och att säkerheten för FN-teamet inte kunde garanteras om rebeller anföll dem eller lobbade in fler kemiska vapen under deras besök.

Syriska rebeller har nämligen visat sin fientlighet mot FN-styrkor vid flertalet tidigare tillfällen, regeringsfientliga grupper kidnappade 21 FN: s fredsbevarare i Golanhöjderna i mars och ytterligare fyra fredsbevarare senare i maj. Att FN konvojen nu mycket riktigt besköts av oidentifierade krypskyttar är knappast förvånande och det kan bara ses som ett steg i en serie av åtgärder för att eskalera situationen för att provocera fram en internationell reaktion.

När FN-teamet nu så småningom kom fram tillbrottsplatsen för att samla in bevis och, i motsats till amerikanska påståenden, hävdade FN att det fortfarande var möjligt för expertgruppen att samla in nödvändiga bevis trots den tid som förflutit sedan den påstådda attacken. But then igen, who cares?
Att Assad, som givet allt annat är en smidig diktator, skulle vara så taktiskt och politiskt ologisk har jag svårt att låta mig övertygas om.
Dessa attacker kommer enbart tjäna anti-regeringsvänliga miliser som länge har efterlyst Natos ingripande, liksom den syriska politiska oppositionen som nu plötsligt vägrar att delta i alla planerade Genèveförhandlingar. Dessutom gynnar anklagelser som regimen använt kemiska vapen de internationella motståndarna till Assad, som materiellt och ekonomiskt har understött utländska fundamentalistkombattanter i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Framför allt gynnar användningen av kemiska vapen vapenindustrin, som nu ser ett läge att sälja mer vapen till de fyra amerikanska krigsfartyg med ballistiska missiler som går i läge i östra Medelhavet, redo att skölj över det eviga Damaskus med Tomahawkmissiler , allt med hänvisning till skyddet av civila. Lockheed Martins aktiekurser har dramatiskt stigit sedan nyheten om kemiska vapen attack. . .SAABs följer kanske efter?

Hur som, det finns många avslöjanden som tyder på att anti-regeringsvänliga miliser har tillgång till kemiska vapen och i själva verket är skyldiga till att använda dem. Carla Del Ponte, chef för en FN-undersökningskommission som tittat på användning av kemiska vapen i norra Syrien i slutet av mars uttryckte till och med att bevisningen var starkare för att jihadisterna använde kemiska vapen och inte den syriska regeringen. I maj, fann den turkiska polisen cylindrar av sarin hemma hos en syriska aktivister från den al-Qaida-kopplade Al-Nusra Fronten. I juli lämnade ryska experter rapporter till FN om hur de missiler som används i tidigare attacker med kemiska vapen inte var fabrikstillverkade, och att den kemiska sammansättning man hittat på komponenterna inte var i överensstämmande med vad den syriska militären har.

Den syriska militären har nyligen även upptäckt kemiska vapen i en rebelltunnel i Jobar, inklusive gasmasker tillverkade i USA och kemiska ämnen från Saudiarabien. Rapporter visar också att en före detta högt uppsatt saudiarabiska medlem av al-Nusra Fronten hävdade att gruppen har kemiska vapen i ett tweet.

Avrundar nu med att John Kerry, Laurent Fabius, och William Hague alla skuttar runt å viftar för att militära åtgärder nu kommer att vidtas mot Damaskus trots att det saknas en rättslig grund för åtgärder. Om "humanitär intervention" skulle genomföras, skulle det behöva godkännande från FN: s säkerhetsråd i form av en resolution, men en sådan lösning skulle inte gå eftersom länder som Ryssland tror att denna typ av interventioner skulle kunna användas som en förevändning för att ta bort den lagliga regeringen i Syrien, eftersom det har använts under den senaste tiden i det forna Jugoslavien, Irak och Libyen - alla med massiva missbruk av vapenmakt som har resulterat i betydande civila offer
.
USA, Storbritannien, och Frankrike ser sig själva som rättfärdiga riddare; risk rationalitet och bevis tillförmån för Assad kommer inte att vara tillräckligt för att bryta deras vågsamma och löjeväckande vanföreställningar, dessa stater är ett modernt avantgarde av militantkorporatism och har visat att de söker bara har sina egna geopolitiska mål i sikte.

De länder som representerar en balanserad syn på denna kris bör inte stillatigande se på medan Västvärlden "kommer till stöd" för det syriska folket med kryssningsmissiler och flyganfall, de bör bjuda motstånd.

torsdag, augusti 22, 2013

Wolf Among Wolves

En tidsresa tillända. Hans Fallada har onekligen sina likheter med Dostojevskij i det att de båda lyckas med att vara fängslande i sina texter när, på ytan åtminstone, inte mycket alls inget alls händer?

Hjälten, Wolfgang Pagel, är en älskvärd men ryggradslös ung man som upptäcker att sin moraliska resning först när han lämnar ett kaotiskt och inflationsdrabbat Berlin för en herrgårdsmiljö som visar sig vara lika full av olika dårligheter som storstaden. Det finns i Wolf Among Wolves en magnifik spänning både mellan den moraliska resa Pagel företar sig i staden och de lärdomar om ondska han förvärvar genom erfarenheter ute på landet. Falladas egen fascinerande och tragiska existens kanske kan förklara den kontrast till resten av boken som utgörs av en oändlig optimism vid romanens slut; med Pagel, hans fru och deras barn på väg mot om inte lycka så i alla fall stabilitet. Detta är i varje fall en bok som lever i ögonblicket, ibland stannar den upp lite väl länge för att analysera och brodera, men inte på ett långtråkigt sätt. Det är framför allt Falladas otroliga berättargåva som håller läsaren trollbunden, och det finns material bara i denna bok nog för hundra noveller till; eller vad sägs om en galen baron som håller gisslan på ett hotell i Berlin, eller berättelsen om den anställde Elias som har börjat samla pengar i hopp om att de så småningom kommer att vara värt något senare men slutar samla dem eftersom pengar han förstår att pengar förlorat hela sitt värde. Hur som helst, boken är en förvånansvärt trogen vittnesbörd kring den tid i vilken de skrevs och ett mästerverk. 

onsdag, augusti 14, 2013

Renegade

Låter pretentiöst, en man som har att fullfölja sitt öde, men först måste han svära trohet till sin svurne fiende. . Kung Edvard av England. Skottland, 1300-tal med inslag av Arthurska profetior om att förena de brittiska öarna under en krona. Mannen, Robert Bruce, är dock fast besluten om att själv göra anspråk tronen i Skottland. Problem finns; han är i boken på flykt och jagas av en obeveklig mördare och trängd av fiender verkar hans ambition långt från att förverkligas. Även andra skotska familjer har en längtan till att få greppa kronan, gamla rivaler samlas. Robert, van vid ett liv på slagfälten, hannar i Renegade i det minst lika dödliga politiska spelet; med makt och svek (det vi idag kalla proval) måste vad han offra allt för att hålla sina förhoppningar om kungamakt vid liv. Ergo har författaren Robyn Young skapat ännu en bländande historia om konspirationer och dubbla lojaliteter, samt liksom i förbifarten ett fantastiskt porträtt av den medeltida världen.

Renegade är del två i Robyn Youngs serie om den turbulenta period i skotsk historia där Edward Longshanks försöker samla folket på de brittiska öarna, likt kung Arthur, gjorde före honom. Robyns beskrivningar är, för det mesta, riktiga, skrivandet är inspirerade och felfritt, historien precist och boken beskriver jag som, i sin genre, briljant. Brittisk historia under denna epok var aldrig bättre berättad.

söndag, augusti 11, 2013

Various Pets Alive and Dead

Trots titeln, finns faktiskt väldigt få djur levande eller döda i Various Pets Alive and Dead, men det gör för en charmant titel och ett vackert omslag. De husdjur som finns med i historien är däremot bara hamster å kanin. Inte samma hamster märk väl, men ett antal olika hamstrar. Hamstern, som husdjur, i sin lilla bur, som människan hanterar styvmoderligt, går evigt runt, runt i all oändlighet och i evig kraftfullhet på sitt lilla hjul, är ett mycket metaforisk sätt att se på hur vardagen förblir. Hur många människor tillbringar inte sina liv i just denna typ av situation? Detta är också det centrala temat i berättelsen. Från och med att de väldigt idealistiska, unga och energiska Marcus och Doro långt tillbaka på 1960-talet letar efter ett nytt sätt att leva ett meningsfullt liv. Med sig får de några få andra och skapar en liten radikalkommun i närheten av Doncaster, delar allt, bokstavligen allt, tills kommunen imploderar cirka 20 plus år senare. Det är då 2008. Marcus och Doro har tre barn som självfallet inte vill ha något alls att göra med politik eller sin barndom.

Marina Lewycka beskriver på ett enastående sätt hur barn som spenderat mycket av din barndom med att äta linser, göra sysslor och dela på allt vill blir Danderydsmoderater i sin syn på mitt å ditt. Dottern Clara om är långt bort från den sorglösa hippietillvaro som lågstadielärare, försöker åstadkomma ordning och stabilitet till sina små ligistelever, Serge, en briljant matematiker som egentligen skulle varit på Cambridge och doktorerat har sugits in virvelvinden runt Londons finansmarknader; naturligtvis vet hans föräldrar inget om det och så lillasyster Oolie-Anna, som har Downs syndrom, och är desperat i sina behov av att hävda sin egen självständighet och leva på sina egna villkor.

Föräldrarna Marcus och Doro har aldrig gift sig. Men boken inleds med att de av någon anledning en dag bestämmer sig för att just gifta sig. Och detta leder till att varje familjemedlem har att komma till rätta med vissa saker som hände i det förflutna. Romanen fokuserar på Serge, om hur hans omsorgsfullt konstruerad fasad småningom rasar; självfallet tillsammans med hela den finansiella sektorn. Boken är underhållande, lättläst och besitter en bra intrig, karaktärerna är väldigt, väldigt mänsklig, liksom förhållandet mellan dem. Grundligt njutbar läsning.

lördag, augusti 10, 2013

Azazeel

I Azazeel låter författaren sin berättelse förtäljas av en koptisk munk i 400 talets Levant. Han skriver på pergamentrullar som han sedan gömmer, Azazeel, djävulen är hans mentala demon och medberättare som påminner munken om de kristna grymheterna; mot hedningar och Nestorianer. Det är en berättelse om exotiska sexuella äventyr med en hedning och en hel del teologiska diskussioner om alternativa evangelier.

Ironiskt nog påminner denna bok om hur de kopter som idag förföljs i Egypten en gång själva bedrev häxjakt på den minoritet av anhängarna som höll fast vid gamla gudar. Men nu är frågan inte om historien upprepar sig eller inte, utan vad betyder om återfallet till religionsbråk i Egypten? Egyptens historia handlar, som boken påminner läsaren om, inte bara om faraoner och pyramider, utan landet är ett intro till berättelsen om mänskligheten.

Egyptens historia omfattar omkring fem tusen år, och omfattar ursprunget till vår civilisation, de förekom grekerna och romarna, de närde upprättandet av den judiska, kristna och muslimska religionerna och spände över medeltid med korståg och erövringar, araber å afrikaner fram tills den koloniala och neo-koloniala eran av idag.

Egyptierna haft en av de rikaste religiösa kulturer i antikens värld. I sina praktfulla tempel erbjöds universums skapare århundraden av vördnad innan monoteismen tog jorden i sitt grepp. Men som munken i Azazeel påpekar; om Nildalen redan var välsignat av gudarna, vilken nytta gjorde kristendomen för de redan religiösa egyptierna? Vilka var Kristus chanser att konkurrera med den mäktiga Amun-Ra? Går en mångreligiös miljö att förena med en främmande religion vars anhängare uteslutande trodde på en förnedrad av människa född och korsfäst gudom? Kristendomstragedin som drabbade det Ptolemaiska Alexandria, den kosmopolitiska staden som kombinerade visdom Thoth och nyckfullhet Dionysos visar att så inte var fallet.

Efter att ha läst om den koptiske tvivlande munken förstår jag hur den ihärdiga och dogmatiska ortodoxa läran hos den koptiska kyrkan i första hand kunde hänföras till påven Kyrillos av Alexandria (ca 376-444) Innan patriarkatet av Kyrillos hade Egypten i allmänhet och Alexandria i synnerhet levt i en miljö av mångfald och tolerans. Och  generationerna av egyptier som brukade vörda gudinnan Isis och hennes son Horus hade som konverterade till kristendomen inte svårt att relatera till berättelsen om Maria och hennes son Jesus. Men Kopterna fick tyvärr under Kyrillos sin fundamentalistiska syn på kristologi. Han stödde en utvisning av judarna från Alexandria och vid början av det fjärde århundradet, ledde han den växande kristna kyrkan och dess väg mot att konsolidera sin makt genom att utrota de forntida egyptiska religionerna och traditionerna.

Mot detta stod inledningsvis Egyptens dåtida härskare; ptoleméerna, kanske de enda ledare i landets långa historia att erkänna det faktum att de styrde en nation som hade en historia och en kultur de gjorde bäst i att låta sköta sig själv. Så under den hellenistiska eran i Egypten, fortsatte den forntida egyptiska visdomen och dess gudar att vara heliga i de tempel som byggdes för dessa egyptiska gudar. Och i Alexandria, fanns en ambitiös plan för att förvandla staden till att bli navet av all visdom och kunskap om den antika världen, där biblioteket i Alexandria bara blev allt större och mer illustert.

Biblioteket bestod kanske så många som 500.000 manuskript; hela samling av kunskap som samlats genom forntida filosofer, vetenskapsmän och poeter. Och det var allt finns i en byggnad anses av de gamle att ha varit av en enastående prakt. Från tiden för dess tillkomst under det tredje århundradet f.Kr. tills dess förstörelse inför fanatikernas händer sju århundraden senare, var biblioteket i Alexandria Visdomens hemvist och det bestående löftet om pluralism i den antika världen. En av de sista generationerna av bibliotekets fostrade forskare var den legendariska Hypatia, som även hon har en roll i bokens intrig. 

Hypatia arbetade i biblioteket som en matematiker, astronom, fysiker och chef för nyplatonska skolan i filosofi. I en tid då kvinnor hade några alternativ och behandlades som egendom, flyttade hon fritt och smälter in genom traditionellt manliga domäner. När imperier föll och galenskap rådde stod hon stod ensam i att förena världen och värna om stadens mentala hälsa och visdom.

Problemet var att ärkebiskop Cyril föraktade henne för att hon var en symbol för fritt tänkande, inlärning och vetenskap, och såg på den tidiga kyrkan som ännu bara en religion bland många, vilket den ju var. Så han lät henne mördas. . .själv blev han så klart helgonförklarad.

På samma sätt se vi nu hur islamister använder sin sharialag som en ursäkt för att gripa den absoluta makten och utplåna spåren av Kopter i Egypten. Så precis som kristendomen en gång nedsänkte miljontals aningslösa människor i oändliga och onödiga konflikter samt upplysningsfientlighet gör nu islam samma sak. Det har gått 1600 år sedan Hypatia mördades och jag kan inte undgå att undra om människan verkligen blivit klokare under de åren eller vi bor i ändlösa cykler av korta pluralistiska renässanser följt av återkommande tider av mörker å krig?

Ziedan vet svaret. . .och även läsarna av hans bok. Boken är svår att placera i ett västligt fack; det är inte en Umberto Eco i Rosens namn, saknas ett mord i klostret. Boken är helt enkelt förbryllande för en läsare ovan vid det arabiskt strukturella i en text. Texten känns faktiskt som något från ett annat årtionde, inte bara ett annat land eller kultur. Det finns en charm i detta ett annat tempo, en annan rytm. En roman som kräver lite, men belönar med mycket.

fredag, augusti 09, 2013

Sword and Scimitar

Sommarläsning kan ibland hamna fel.  Tog mig själv för ett litet tag sedan till året 1565, och Sir Thomas Barrett sitter i England och hemsöks av e minnen som tvingade honom hem i exil, vilket är möjligt om ens hem är en krigiskorden; så med inget att förlora tar han till vapen för att åter försvara Barrett har svurit att försvara den kristna tron mot det svällande ottomanska riket. Vad som sedan följer är historien om belägringen av Malta samt de efterföljande striderna både på land och till havs. Barrett ska försöka återupprätta sitt rykte, medan han på samma gång måste upptäcka dolda hemligheter som syftar till att hota Elizabeth I position. . .och ja. . .självfallet; krydda med en mörkögd Maria.

Sword and Scimitar varaohyggligt banal och egentligen bara framhärdade jag bara för att den var lättläst i all sin enkelhet. Det är inte att skrivarbetet är skralt, det är mer att karaktärerna saknar något verkligt djup, noll känslomässigt engagemang i berättelsen, brydde mig inte alls om vad som hände. Boken är också alltför lång enerverande endimensionell.

måndag, augusti 05, 2013

Den Osynliga Bron

Den Osynliga Bron är en skrivprestation som med hjälp av ett alfabet av förlust ger läsaren en katalog av sorg...för att travestera bara en av Orringers många smakfulla meningar. Boken handlar om ett förvisso i grunden deprimerande ämnen; förlusten krig men sällan har mer charm vävts in i en sorglig text. De första 300 sidorna som rör ett melankoliskt Mellankrigseuropa är snudd på mästerliga. Dofter från 30 talets Paris letar sig snabbt in i min läsfåtölj. Kärlekshistorien mellan en ung manår äldre vacker kvinna trovärdig. Aningslösheten inför krigets katastrofen plausibel. Dock blir de kommande krigsåren styvmoderligt behandlade och de avslutade kapitlen känns mer desperat hopknutna, vilket iofs inte hindrar mig från att rekommendera den som lässällskap i augusti.