lördag, augusti 10, 2013

Azazeel

I Azazeel låter författaren sin berättelse förtäljas av en koptisk munk i 400 talets Levant. Han skriver på pergamentrullar som han sedan gömmer, Azazeel, djävulen är hans mentala demon och medberättare som påminner munken om de kristna grymheterna; mot hedningar och Nestorianer. Det är en berättelse om exotiska sexuella äventyr med en hedning och en hel del teologiska diskussioner om alternativa evangelier.

Ironiskt nog påminner denna bok om hur de kopter som idag förföljs i Egypten en gång själva bedrev häxjakt på den minoritet av anhängarna som höll fast vid gamla gudar. Men nu är frågan inte om historien upprepar sig eller inte, utan vad betyder om återfallet till religionsbråk i Egypten? Egyptens historia handlar, som boken påminner läsaren om, inte bara om faraoner och pyramider, utan landet är ett intro till berättelsen om mänskligheten.

Egyptens historia omfattar omkring fem tusen år, och omfattar ursprunget till vår civilisation, de förekom grekerna och romarna, de närde upprättandet av den judiska, kristna och muslimska religionerna och spände över medeltid med korståg och erövringar, araber å afrikaner fram tills den koloniala och neo-koloniala eran av idag.

Egyptierna haft en av de rikaste religiösa kulturer i antikens värld. I sina praktfulla tempel erbjöds universums skapare århundraden av vördnad innan monoteismen tog jorden i sitt grepp. Men som munken i Azazeel påpekar; om Nildalen redan var välsignat av gudarna, vilken nytta gjorde kristendomen för de redan religiösa egyptierna? Vilka var Kristus chanser att konkurrera med den mäktiga Amun-Ra? Går en mångreligiös miljö att förena med en främmande religion vars anhängare uteslutande trodde på en förnedrad av människa född och korsfäst gudom? Kristendomstragedin som drabbade det Ptolemaiska Alexandria, den kosmopolitiska staden som kombinerade visdom Thoth och nyckfullhet Dionysos visar att så inte var fallet.

Efter att ha läst om den koptiske tvivlande munken förstår jag hur den ihärdiga och dogmatiska ortodoxa läran hos den koptiska kyrkan i första hand kunde hänföras till påven Kyrillos av Alexandria (ca 376-444) Innan patriarkatet av Kyrillos hade Egypten i allmänhet och Alexandria i synnerhet levt i en miljö av mångfald och tolerans. Och  generationerna av egyptier som brukade vörda gudinnan Isis och hennes son Horus hade som konverterade till kristendomen inte svårt att relatera till berättelsen om Maria och hennes son Jesus. Men Kopterna fick tyvärr under Kyrillos sin fundamentalistiska syn på kristologi. Han stödde en utvisning av judarna från Alexandria och vid början av det fjärde århundradet, ledde han den växande kristna kyrkan och dess väg mot att konsolidera sin makt genom att utrota de forntida egyptiska religionerna och traditionerna.

Mot detta stod inledningsvis Egyptens dåtida härskare; ptoleméerna, kanske de enda ledare i landets långa historia att erkänna det faktum att de styrde en nation som hade en historia och en kultur de gjorde bäst i att låta sköta sig själv. Så under den hellenistiska eran i Egypten, fortsatte den forntida egyptiska visdomen och dess gudar att vara heliga i de tempel som byggdes för dessa egyptiska gudar. Och i Alexandria, fanns en ambitiös plan för att förvandla staden till att bli navet av all visdom och kunskap om den antika världen, där biblioteket i Alexandria bara blev allt större och mer illustert.

Biblioteket bestod kanske så många som 500.000 manuskript; hela samling av kunskap som samlats genom forntida filosofer, vetenskapsmän och poeter. Och det var allt finns i en byggnad anses av de gamle att ha varit av en enastående prakt. Från tiden för dess tillkomst under det tredje århundradet f.Kr. tills dess förstörelse inför fanatikernas händer sju århundraden senare, var biblioteket i Alexandria Visdomens hemvist och det bestående löftet om pluralism i den antika världen. En av de sista generationerna av bibliotekets fostrade forskare var den legendariska Hypatia, som även hon har en roll i bokens intrig. 

Hypatia arbetade i biblioteket som en matematiker, astronom, fysiker och chef för nyplatonska skolan i filosofi. I en tid då kvinnor hade några alternativ och behandlades som egendom, flyttade hon fritt och smälter in genom traditionellt manliga domäner. När imperier föll och galenskap rådde stod hon stod ensam i att förena världen och värna om stadens mentala hälsa och visdom.

Problemet var att ärkebiskop Cyril föraktade henne för att hon var en symbol för fritt tänkande, inlärning och vetenskap, och såg på den tidiga kyrkan som ännu bara en religion bland många, vilket den ju var. Så han lät henne mördas. . .själv blev han så klart helgonförklarad.

På samma sätt se vi nu hur islamister använder sin sharialag som en ursäkt för att gripa den absoluta makten och utplåna spåren av Kopter i Egypten. Så precis som kristendomen en gång nedsänkte miljontals aningslösa människor i oändliga och onödiga konflikter samt upplysningsfientlighet gör nu islam samma sak. Det har gått 1600 år sedan Hypatia mördades och jag kan inte undgå att undra om människan verkligen blivit klokare under de åren eller vi bor i ändlösa cykler av korta pluralistiska renässanser följt av återkommande tider av mörker å krig?

Ziedan vet svaret. . .och även läsarna av hans bok. Boken är svår att placera i ett västligt fack; det är inte en Umberto Eco i Rosens namn, saknas ett mord i klostret. Boken är helt enkelt förbryllande för en läsare ovan vid det arabiskt strukturella i en text. Texten känns faktiskt som något från ett annat årtionde, inte bara ett annat land eller kultur. Det finns en charm i detta ett annat tempo, en annan rytm. En roman som kräver lite, men belönar med mycket.